Jag förnyade alltså körkortet.

Dottern frågade om jag hade haft något fint på mig. Nej, inte direkt. Hade jag fixat håret? Hade jag kommit ihåg att ta på läppstift? Dubbelt nej. Hade jag åtminstone kammat mig? Ja, på morgonen, men det blåste duktigt den dan. Blev kortet bra? Nej, det kunde jag inte med bästa vilja påstå. Blixten gjorde en glansdager stor som ett tefat på min panna. Det ser ut som om hårfästet börjar nånstans mitt på huvudet. Håret står på ända. Jag verkar vindögd och ler med en byfånes entusiasm.

Jösses, tänkte jag när jag såg det. Vem släppte ut den?

Eftersom det är körkortet blev jag påmind om eländet varenda gång jag legitimerade mig. Men nu har jag ändrat inställning. Och längd.

Det hör till saken att jag hade grubblat på längden. Min längd envisades nämligen detta bakåtsträvande land med att vilja ha i fot. När jag var här första gången, för ett kvartssekel sen, påstod man att jag var 5 fot och 10 tum. Jag trodde att jag inte växt särskilt mycket efter det och hade därför angett att det var så lång jag var när tog körkort här. Men man kan ju inte bara gå omkring och tro. Alltså hade jag matat in 178 cm i en konverteringsgrej på Google. Jag var 5,8 fot. Kanske hade jag aldrig varit längre. Men jag hoppas innerligt att jag var slugare förr.

Jag hade tänkt mäta mig på Vägverket, men de hade ingen måttstång. Jag bad Vägverksdamen att rätta min längd i det nya körkortet. Hon gjorde mig utan protest en halvdecimeter kortare. Hon tittade inte ens upp.

Ett par dagar senare slog det mig att det går 12 tum på en fot, så 5,8 fot är likamed 5 fot och tio tum. Men då var det försent. Tills jag började inse att det faktiskt fanns en fördel med förvanskade uppgifter och fulslagsfoto.

Om jag rånar en bank lär polisen att gå ut med en efterlysning. De kommer att använda min körkortsbild. Man kommer att leta efter ett kort, skalligt troll med sinneslött grin och ögonen i kors.

En sak är säker: De hittar mig aldrig.