Gertrud Larsson är dramatikern som queerar till det svenska landsbygdslustspelet. I ”Blåvingar”, samproducerad av Riksteatern och Örebro Länsteater, samlar hon tre väninnor i övre medelåldern, som var blåvingar i barndomen och som fortsatt hajktraditionen trots att åren gått och håret grånat. Skämtet att en av dem vill ha smörgåstårta på sin begravning och får rådet att baka den själv i förväg, väcker ett publikskratt som bekräftar autenticiteten. 

De tre är Veronica Björnstrands besserwissrigt klämkäcka Anita, som bevarat scouthedern men som kryddat den med livsstilsråd av det nyandliga slaget; mindfullness och ayurveda. Hon är tillräckligt moderniserad för att kunna tänka sig smörgåstårta på ciabatta. 

Maria Selbing gör den alkoholiserade, arbetslösa Monica med ledsna hundögon och bitter humor, medan Chatarina Larsson gör den karriär- och konsumtionssuget kyliga läderflatan Ellen, som hellre hade velat vara vargunge än blåvinge. Första akten är relativt träffsäker samtidssatir, även om skämten hamnar på buskisnivå när Monica plockar fram bag-in-boxen och de tre blir ”mind-fulla”. 

Både spelet och rollfigurerna är milt parodiska. I Gertrud Larssons dramaturgi händer allt på ytan, så den dramatiska konflikten är uppenbar när det visar sig att Ellen har en relation med Anitas dotter. 

I andra akten kommer det givetvis en vändning, och det kunde ha blivit riktigt intressant när scouthederns ärlighetskrav ställs på sin spets. Gertrud Larsson har en liten extra satirisk laddning mot Anitas heterotolerans: hon ”älskar gaykulturen” och ska gå i Prideparad som stolt förälder, men visar sig – när fyllan och aggressionerna tilltagit – längta efter ”riktiga” barnbarn.

Situationen är bra, tre kvinnor ensamma i storskogen, och upplägget lovande: lögner, förtiganden och konkurrensens nålstick väninnor emellan. Ändå blir slutet en platt såpamelodram, schablonerna vinner över fördjupningen, och man undrar om det verkligen var nödvändigt med så bra utgångspunkter.