Han är kanske Sveriges mest anlitade studiomusiker. Han har medverkat på flera tusen inspelningar och turnerar flitigt. Följaktligen är det inte lätt att få till en pratstund med Janne Schaffer. Efter två misslyckade försök ringer han själv upp och ber om ursäkt för att han inte hunnit prata tidigare.

Han ger intryck av att vara lika sympatisk som person som han är skicklig gitarrist.

Jag antar att du får rätt många förfrågningar om att ställa upp vid olika Abba-evenemang?

– Ja, och jag har gjort det några gånger sedan tre år tillbaka. Bland annat var vi ute en kort sväng i Europa och USA. Det kan vara kul någon gång. Men jag har alldeles för mycket jobb här i Sverige och för mycket egen identitet för att hålla på med det egentligen. Jag har skrivit så många egna låtar och är nu mitt uppe i Lasse Åbergs film nya film ”The Stig-Helmer story” som jag är jättestolt över att ha gjort musiken till.

Hur kommer det sig att du ska vara med på Abba-konserterna i Falkenberg och Varberg med The Second Time?

– Jag känner Kicki (Christina Aurell, ordförande och trumpetare i The Second Time) sedan gammalt när hon var med i Melodifestivalen. Jag minns att Stikkan Anderson tyckte att hon var kanonbra. Hon hette Moberg på den tiden och jag spelade på hennes platta.

Har du lyssnat på The Second Time?

– Nej, men jag litar på Kicki att de är bra och det brukar alltid funka. Många amatörmusiker i dag har otroligt hög klass och ska man spela Abba måste man vara bra.

Vad jag förstått kommer du att spela eget material också?

– Ja, och prata lite grand. Det har jag börjat göra på senare tid. Berätta historier och inte bara stå och spela rakt upp och ned. I Abba-fallet var jag ju med på nästan hälften av deras låtar. Framför allt var jag med från starten. Första plattan jag var med på var ”People need love”.

Men då hade de väl inte börjat kalla sig Abba ännu. Hette de inte Björn, Benny, Agnetha och Anni-Frid eller något liknande kort och koncist?

– Haha, ja det stämmer. Men i början var det ett projekt som vi inte visste riktigt vart det skulle ta vägen.

Du var väl aldrig med Abba på turné?

– Nej, de fick ju sitt genombrott i Sverige med ”Ring, ring” 1973 och det var då jag slog igenom med min egen första soloplatta som gick upp på förstaplats. Det var sista året som jag jobbade som ackompanjerande musiker på turné, kan man säga.

Formellt sett skulle du väl kunna dra dig tillbaka som pensionär om du vill (Janne fyllde 65 förra året)?

– Haha, det där hörde jag inte. Jag tänker hålla på till världens ände. Just nu är det så himla kul att vara ute och det har gått så bra med otroligt mycket folk på spelningarna. Man kan säga att det centrala är att jag numera och sedan många år bara spelar eget material eller det jag varit med och haft ett finger i spelet med.

– Nästa år ska jag till exempel ge mig ut på en stor turné i Riksteaterns regi. Den bygger på turnén jag gjorde förra året då jag firade 40-årsjubileum som yrkesmusiker.

Vad är ditt roligaste Abba-minne?

– Att jag satt i studion och fick vara kreativ helt enkelt. Det var roligt att få komma med egna idéer och skapa nyanser.

Kan du ge något exempel?

– Det lilla gitarriffet på ”King kong song” har jag bidragit med. Jag hade lyssnat mycket på Deep Purple och Led Zeppelin vid den tiden och det riffet var ju nästan som hårdrock. Jag vet att det är Pernilla Anderssons stora favorit. Det riffet har jag skapat och lite andra grejer.

Fotntot: ”King kong song” är ingen av Abbas mest kända låtar. Men den letade sig upp till 4:e plats på Tio i topp våren 1974 och finns med på albumet ”Waterloo”.