Blogg - publik

Kulturbloggen

Blogginlägg

1. Filter ljus i medialt mörker
   Per:
   
   I dag kommer det åter igen siffror på hur dagstidningarnas räckvidd har minskat.
   
   Branschen är i kris, men det finns ett ljus:
   
   Filter.
   
   Reportagetidningen har ökat sin räckvidd med 33 procent och når i dag 93 000 läsare.
   
   Det är bra.
   
   När Filter startades 2008 trodde jag, i likhet med många andra, att det skulle bli en tidning som många snackade om – men få läste.
   
   Så kul att jag fick fel.
   
   Min egen läsning av Filter är rätt ojämn. Ibland har jag så fullt upp med böcker att tidningen blir liggande, men när jag läser den så hittar jag alltid 2-3 kanontexter.
   
   Det senaste numret hade jag med till Göteborgs filmfestival, och stod och läste det i köerna vid biograferna. Jag läste om Ingmar Bergmans skumma uppträdande vid inspelningen av "Fanny och Alexander" och började på en artikel om ärvda titlar.
   
   Men sedan tappade jag tidningen ur rockfickan.
   
   Sicken tur att det snart kommer ett nytt nummer.
   
   
   • • Kultur Blogg
     • 2 feb 2012 12:56
     • Permalänk
   • • Kommentarer (0)

2. Knivhugg i ryggen på "Avalon"
   Per:
   
   Jag brukade tidigare, med jämna mellanrum, gnälla i tidningen över det ensidiga filmutbudet på Halmstads bio Röda Kvarn, men på senare år har jag inte orkat tjata längre. Man vänjer sig liksom vid att vara utanför och missa det mesta av intresse.
   
   Men ibland väcks glöden och ilskan till liv igen.
   
   I helgen såg jag den utmärkta svenska filmen "Avalon", regisserad av debutanten Axel Petersén, vid Göteborgs filmfestival – och hyllade den i en krönika i HP/HN.
   
   Filmen har också fått uppmärksamhet vid internationella festivaler och är tämligen lättillgänglig, men ändå får jag veta att en hög chef vid SF bio har sagt – offentligt i Svenska dagbladet – att han inte tror på "några större publikframgångar för 'Avalon'".
   
   Håll med om att det är skumt? Han har stort inflytande över utbudet på svenska biografer och hans uppgift är att saluföra svenska filmer. Därför blir hans uttalande helt bisarrt, en kniv i ryggen.
   
   Med sådana vänner behöver svensk film inga fiender.
   
   - - - THE END - - -
   
   
   • • Kultur Blogg
     • 31 jan 2012 13:35
     • Permalänk
   • • Kommentarer (0)

3. När en intervju havererar
   Per:
   
   Jag har aldrig tittat på Schulmans schow tidigare men halkar in i det i dag, på Aftonbladets hemsida.
   
   Där finns ett fruktansvärt roligt avsnitt från en intervju med Stina Dabrowski, där hon och de andra i panelen går igenom klassiska intervjuer där allt har gått fel.
   
   Ni minns kanske några av följande exempel?
   
   Jan Guillou lämnar studion i vredesmod när John Chrispinsson frågar honom om vapenfixering, frontmannen i bandet Nordpolen vill inte prata om någonting (eller svara på några frågor) i TV 4:s morgonprogram och Bob Dylan får en evighetslång fråga på en flygplats och muttrar bara "Yes" som svar.
   
   Det är stor underhållning, speciellt när en av gästerna Markus Larsson, Aftonbladet, spelar upp ett band från en intervju med Keith Richards, där Stoneslegenden vill slåss sedan han förstått att det är Markus som givit Stones en dålig recension några år tidigare.
   
   Jag har själv varit med om intervjuer med unga avantgardister som inte har velat svara på några frågor. De har bara stönat uttråkat och tittat på mig med en blick som sagt "du-din-feta-medelklasslakej-i-borgarpressen-fattar-ändå-ingenting".
   
   Tack och lov har det aldrig funnits några filmkameror i närheten, för i en sådan situation blir man rätt nervös, efterhand. Man blir exakt så korkad som de tycker att man är.
   
   Allra värst är det om intervjun är på engelska. Till en början kan man språket perfekt men ju nervösare man blir desto stappligare blir engelskan – och till slut har man regredierat till nybörjarstadiet.
   
   En gång pratade jag med en prisbelönt skivomslagsdesigner, som var helt hopplös. Jag babblade på, med ett allt sämre språk, och till sa jag "Excuse my english".
   
   "Oh, your english is very good", svarade han med – stark betoning på ordet "english".
   
   Det stod helt klart att han tyckte att allt annat – mina frågor, hela intervjun – var rena skiten.
   
   Det blev aldrig någon artikel.
   
   
   • • Kultur Blogg
     • 30 jan 2012 15:57
     • Permalänk
   • • Kommentarer (0)

4. Vinter vid godset
   Karin:
   Flera omständigheter samverkar och plötsligt sitter jag där, under yllefilten och med en tekopp nära till hands. Framför Downton Abbey.
   
   Jag missade den välgjorda serien när den gick på tv och lyssnade avundsjukt till vänners hänförda prat om relationerna upstairs och downstairs på det gigantiska godset.
   
   Eftersom mitt hem sedan några veckor är tomt på barn (se tidigare blogginlägg) räcker både tid och rumsligt utrymme. En ruggig söndagseftermiddag ockuperar ingen annan än jag tv-rummet och med hjälp av nyinköpt dvd-box vet jag snart lika mycket som bekantskapskretsen om lord Grantham och arvtagaren Matthew Crawley, om döttrar, mödrar och svärmödrar, om kokerskan, kökspigan och den illasinnade betjänten Thomas.
   
   Trivsamt. Men jag hade gärna blivit störd av ett eller annat trumsolo från källaren. Ingen slamrar längre downstairs hos mig.
   • • Kultur Blogg
     • 30 jan 2012 14:24
     • Permalänk
   • • Kommentarer (0)

5. Ett tidigt minne av Per Odeltorp alias Stig Vig
   Per:
   
   En av många dystra följder av åldrandet är att man allt som oftast får skriva om artister och jämnåriga vänner som har dött.
   
   I förra veckan var det min vän Leif Isebring, i går regissören Theo Angelopoulos – och redan idag Stig Vig alias Per Odeltorp.
   
   Han var frontman i Dag Vag men jag har ett annat – betydligt tidigare – minne av artisten Per Odeltorp.
   
   Det var augusti 1973, jag hade precis flyttat hemifrån till Stockholm. Jag jobbade på Långbro mentalsjukhus och bodde i ett personalrum på sjukhuset. Jag var 18 år, kände inte en människa i Stockholm och grät på mitt rum varje kväll.
   
   Den fjärde dagen (eller femte) i Stockholm fick jag dock se i DN att bandet Blomkraft skulle spela i Kungsträdgården. Bandnamnet väckte mitt intresse (en direktöversättning av Flower power) och jag åkte dit – där jag hamnade i en anarkistisk rock'n'rollcirkus,
   
   Bandet spelade Stones-artad rock med flummigt, politiska texter och flera av medlemmarna höll även på med masker och dockteater (tre av dem blev senare suveräna dockspelare i Bolibompa och i teatergrupper som åkte runt i landet).
   
   Då och då i låtarna dök det upp en figur med olika masker, bland annat som Uncle Sam i en USA-hatarlåt och en annan sång där samme man runkade med en ketchupflaska (förmodligen en käftsmäll mot den amerikanska imperialismen).
   
   Det var Per Odeltorp som även framförde en häftig version av "They're coming to take me away, ha-ha" – en psykopatisk spoken word-hit från 60-talet.
   
   Det var stort och för första gången sedan jag kom till Stockholm kände jag mig som en del i en grupp, ett kollektiv, där jag dansade framför scenen. Det var vi mot världen och revolution in the air (eller var det haschrök?).
   
   Men efter konserten stod jag åter ensam på tunnelbaneperrongen.
   
   Jag såg Blomkraft flera gånger under mina år i Stockholm, men när Dag Vag slog igenom hade jag flyttat till Göteborg. Jag såg dem givetvis ändå några gånger, och visst var de bra med sina reggaerytmer och anarkistiska barnkammarrim (som påminde en del om Blomkraft).
   
   Men det var lite för glättigt för mig.
   
   Jag gick därför aldrig och tittade på det återförenade Dag Vag som spelade i Halland flera gånger under de senaste åren.
   
   Återföreningar är inte min grej.
   
   Men jag vet hur mycket glädje bandet hann sprida under alla år och Per Odeltorp är värd all respekt.
    
   • • Kultur Blogg
     • 26 jan 2012 13:49
     • Permalänk
   • • Kommentarer (1)