Det hörs faktiskt på rösten i telefon att Andja Arnebäck är ivrig och har gott om idéer för Varbergs kulturskola. Att hon tidigare har jobbat mycket med film och ungdomar påverkar förstås.

– Ja, det skulle vara roligt att få inspirera en grupp unga tjejer att testa att göra film. Det behövs!

En annan önskan är att lyfta fram det skrivna ordet inom kulturskolan.

– Jag tror att ungdomar skulle ha väldigt roligt om de fick skriva tillsammans, allt från poesi och dramatik till noveller och filmmanus.

Andja Arnebäck har förutom filmer bland annat varit delaktig i en pjäs på Folkteatern i Göteborg med Malin Lindroth och nyligen jobbat med danskompaniet Iraqi Bodies. Hur det avspeglar sig återstår att se.

Rekryteringsfirman som hjälpte kommunen i anställningsprocessen kallade sex personer till intervju, vilket var ungefär hälften av de sökande. Två hade redan hunnit få jobb, så valet stod mellan två män och två kvinnor.

Andja Arnebäcks företrädare på posten, Henrik Marmén (2001–06) och Christina Aurell (2007–10), har båda varit musiker/musiklärare, men Varbergs kultur- och fritidschef Mircea Nitescu är inte det minsta orolig för att kulturskolan nu ska ledas av en person med en annan bakgrund.

– Visst dominerar musiken på kulturskolan och med Andja har chefen en annan ingång än tidigare, men film är ju kvintessensen av alla konstgenrer och jag tror bara att det är bra att hon har ett brett kunnande, säger Mircea och fortsätter:

– Vi har redan enormt duktiga musiklärare som sköter den biten och Andjas huvuduppgifter blir budget- och personalfrågor och att vara en länk mellan kommunledningen och kulturskolan. Hon har ett enormt kontaktnät och blir en viktig kulturprofil i Varberg.

Tro nu inte att Andja Arnebäck är helt omusikalisk. Hennes första egna upplevelser som kulturutövare var som gitarrelev i musikskolan på 1980-talet. Senare var hon även trummis i förortspunkbandet Klas Extas.

– Det var väldigt lustbetonat och mycket performance. Jag skulle aldrig kalla mig musiker men jag har haft musik som ett intresse hela livet, berättar Andja och avslöjar att det i hennes mp3-spelare finns band som Velvet Underground, Joy Division och KSMB, samtidigt som det finns plats för Elvis.

Andja Arnebäck har ingen direkt koppling till Halland, men har gjort dokumentärfilmer om utställningen Sculptura i Falkenberg och Teater Albatross/Tokalynga Teaterakademi i Gunnarp nära Ätran.

Dessutom har Malin Korkeasalo, som är uppvuxen i Halmstad, fotograferat de flesta av Andjas dokumentärer. För tillfället är Andja själv fotograf med mera på en dokumentär om fosterdiagnostik och om att få ett avvikande barn som hennes kompis, Hallands Nyheters varbergsreporter Kristina Ahlinder, arbetar med.

Den senaste tiden har Andja Arnebäck varit inspelningsledare för Shaker K. Tahrers långfilm ”Jävla pojkar” och innan dess regisserade hon novellfilmen ”Min bästa vän” som visades i SVT förra sommaren. I augusti tillträder hon som chef för Kulturskolan i Varberg.

Två av Andjas senaste egna dokumentärer har haft en koppling till släktingar. I ”Resa hem” följde hon sin bosniske pappa när han för första gången på över 30 år återvände till Sarajevo, medan ”Walborgs ungar” handlar om hur flera av hennes mormors syskon placerades på barnhem och tvångssteriliserades, utan någon annan anledning än att deras mamma var en fattig fabriksarbetare med sju barn.

– Ja, men det är ett undantag att jag berättar om mig själv eller min egen släkt. I vanliga fall gör jag dokumentärfilmer om andra personer.

Efter ett helt yrkesliv som frilansare kommer Andja som kulturskolechef att få en fast månadslön, men det är inte den ekonomiska tryggheten som har lockat henne att byta karriär.

– Nej, jag kunde försörja mig som frilansare redan innan jag utbildade mig som regissör, bland annat som tv-fotograf. Jag sökte jobbet eftersom jag snart fyller 40 år och ville göra något nytt som har en kontinuitet som saknas i filmprojekten.

Andja ser mycket positivt på Varberg och hoppas kunna flytta ner med familjen i framtiden.

– Det verkar vara en kommun som satsar på kulturen och det är häftigt om det finns visioner och en stark vilja. Sedan har jag ju tidigare bott på Brännö och skulle gärna bo vid havet igen. Enda problemet är väl de höga huspriserna, men kanske läser någon det här och kan tipsa oss.