Som barn avskydde CajsaStina Åkerström när pappa Fred lämnade henne kvar ensam i lägenheten. Rädslan, ödsligheten gav henne panik. När han kom tillbaka utspelades ofta samma scen. Hon grät, han blev först besviken, sedan upprörd, arg, förbannad, störtilsk. I boken "Du och jag, farsan", skriver hon:

Hade jag tangerat något ursprungligt i dig, något obearbetat och mycket smärtsamt, något du själv råkat ut för som barn?

2006 tog CajsaStina Åkerström fram papper och penna och började skriva om sin och pappa Freds relation. I självterapeutiskt syfte ställde hon frågor som hon aldrig hann få svar på innan han dog 1985, 48 år ung. Frågor som CajsaStina nu själv försökte formulera svar på.

- Jag befann mig i kölvattnet av en relation som kraschat. Tomrummet i mig var större än någonsin. Jag undrade: "varför reagerar jag som jag gör?, varför har jag så svårt att knyta an till andra människor?". Var det något som grundlades i relationen till pappa?

CajsaStina började gräva, inte bara i sitt inre utan även i de kartonger som stått orörda sedan hon hämtade dem ur Freds lägenhet efter hans död. Hon hittade en anteckningsbok där hennes farfar i unga år hade påbörjat en självbiografi om sin barndom. Det var en skrämmande läsning. Att Fred hade haft en hård uppväxt med hot och misshandel visste hon, men inte att farfadern fått samma omilda behandling av sin pappa. Pusselbitarna började komma på plats. I släkten Åkerström fanns ett arv av fysiskt och psykiskt våld, obesvarad kärlek, hot och svek.

- Pappa kämpade som ett djur för att stänga den dörren. Han led av posttraumatisk stress, att han inte kunde hantera den gentemot mig fick honom att känna ännu mer skuld, vilket gjorde allt värre. Men han slog mig aldrig, den impulsen lyckades han tygla.

CajsaStinas anteckningar växte och fick formen av en bok. Det var främst hennes historia, men även Freds. Hon kände att berättelsen kunde vara intressant för hans publik, och fick den publicerad. Men – framför allt – arbetet med boken ledde fram till försoning.

- Jag är en helt annan människa i dag, det är mycket som har helats. Att sätta ord på papper är mycket bättre än att bolla tankar med sig själv. Jag rekommenderar det verkligen.

Den bild läsaren får av Fred Åkerström som far är komplex. Å ena sidan omtänksam, beskyddande, stolt. Å andra sidan krävande, ouppmärksam och ibland elak. Fred krävde en gränslös lojalitet – CajsaStina var hans enda "allierade" – och kunde tolka den minsta sak som ett brott mot denna; gråt, bekymmer eller ifrågasättande från dotterns håll kunde orsaka raseriutbrott, främst i hemmet där det alltid skulle vara knäpp tyst.

Var det ingen annan vuxen i närheten som reagerade?

- Folk hade en oerhörd respekt för pappa, det gäller även min mor. Han var en kokande gryta av känslospektrats alla delar. Hade man en gång bränt sig på honom ville man inte göra det igen. Ingen vågade säga emot honom. Sen vet jag inte hur mycket som märktes utåt. Jag var alltid tyst, berättade aldrig för någon, inte ens för mamma. Han skulle bli så förbannad då. Det är märkligt med ungar, hur väldigt lojala de är mot sina föräldrar.

I efterhand, önskar du att du inte varit tyst, att du agerat annorlunda?

- Nej, det gör jag inte. De 17 åren jag fick med honom skulle jag aldrig vilja vara förutan. Han var min pappa och jag är jävligt tacksam för den tid vi hade tillsammans. Det mörker jag fick ta del av har jag nytta av som kreativ människa. Kanske blir man socialt handikappad men kan kommunicera på andra sätt, genom konst, musik, litteratur och så vidare.

Vi har ofta en bild av hur våra mest folkkära artister, idrottare, författare och så vidare, är eller var som människor. En bild man inte gärna ruckar på. Var du orolig över reaktionerna på din bok?

- Jag kan uppleva att människor är ifrågasättande innan de läst boken, "Jaha, här ska du hänga ut Fred Åkerström". Men det var aldrig min mening. De jag har pratat med som har läst boken tycker inte att den förtar utan förstärker pappas konstnärskap. Det känns otroligt gott i hjärtat.

- Jag ville berätta om det helvete han hade med sig själv. Pappa var en bra människa som levde under en stor press. Han var väldigt nyckfull, ibland var det bra, ibland dåligt. Och så ett litet barn mitt i allt. En ekvation som inte går att lösa.

CajsaStina Åkerström har själv en lång artistkarriär bakom sig. Efter genombrottet med "Fråga stjärnorna", som låg tvåa på Svensktoppen sommaren 1994, har hon släppt flera skivor i både pop- och visgenren. Den senaste, "Sånger om dej och mej", släpptes förra året – det hade då gått 30 år sedan Fred introducerade sin då 12-åriga dotter för publiken på Visfestivalen i Västervik. I boken återberättar CajsaStina händelsen som kom att påverka henne starkt:

Under visfestivalen sommaren 1979 gjorde du en kupp och ropade upp mig på scenen. Det mottogs med jubel från publiken. J ag framförde Fritz Sjöströms "Flickan i trädet", till ditt ackompanjemang. Efter sången visslade och applåderade man. Du hade tårar i ögonen.

- Det var första gången jag kände av kärleken från publiken. Den belöningseuforin satte spår för livet.

Varför tog han upp dig på scenen?

- Jag tror pappa var väldigt stolt över mig. Han tyckte jag gjorde en bra version av låten. Det blev en liten kupp, ingen visste om något.

Du fick smak för det redan där, hade du blivit artist om han inte hade gjort det?

- Svårt att säga. Det är något i mig som gör att jag vill upp på scen. Det är lite märkligt att jag utsätter mig för det eftersom jag i grund och botten är en blyg människa. Det är som den där klassiska bilden av nattmalen som flyger mot lågan och bränner sig: jag måste dit. Allt runt omkring, före och efteråt, är jävligt jobbigt. Fast när allting fungerar, på scenen, mellan mig och publiken, då är det underbart. Det är som ett gift.