I Aino Trosells höstaktuella roman ”Hjärtblad” får läsaren följa dalkullan Hulda från barndom till vuxenliv under andra halvan av 1800-talet.

Jag slukar den fylliga berättelsen och njuter av de detaljerade beskrivningarna av milslånga vandringar, doftande brödbak och hetsiga danskvällar.

Efter läsningen ser jag fram emot att få träffa författaren, som jag först knöt bekantskap med via romanen ”En gränslös kärlekshistoria” 2005.

– Åh, vad bra. Den och ”Hjärtblad” hör ihop, utbrister Aino Trosell då vi möts en kylig och klar höstdag på Söder i Stockholm.

Böckerna knyter an till hennes egen historia i Malung. Hulda är barn när hon träder fram under 1860-talets svältår, hon blir en flicka som plikttroget sköter vardagssysslor och småsyskon. Som ung kvinna möter hon kärleken i grannpojken Lars.

Dalfolket från Malung är ständigt i rörelse. Skinnare och skogskarlar vandrar bort på arbete, kvinnor drar söderut, de handlar med varor eller arbetar som pigor. Även Hulda väljer den traden, i romanens avslutande del arbetar hon i ett borgarhem på Norrmalm i Stockholm.

Det är där hon räddar den döende liljeväxt vars blad gett romanen dess namn. Hon tar stadsliljan med hem till Dalarna men den blommar symboliskt nog bara en enda gång.

– Jag frågade mig varför ingen hade berättat om de vandrande kvinnorna och jag ville skriva om dem. Dalkullorna skapade sig ett gott rykte som arbetsmänniskor, säger Aino.

Berättelserna hade hon hört hela livet. Fadern Helmer, född 1902, hade själv bott i fjös tillsammans med djuren och han vallade kreatur om somrarna.

– Ända upp i 80-årsåldern kunde han berätta om Gullros, som hade blivit bortskämd med extrafoder och ville gå hem till gården. Men pappa var snabbare än kon, även om han nästan sprängde sig ibland.

Gullros finns med i ”Hjärtblad” liksom mängder av anekdoter och figurer, de flesta med verklighetsbakgrund.

– Jag levde med människorna när jag skrev, jag fanns i deras kroppar och tog reda på hur deras vardag såg ut. Man drar inte till med något där jag kommer ifrån.

Aino Trosell var orolig för läsarreaktionerna i Malung där Jantelagen råder, men när hon signerade sin bok på höstmarknaden ringlade kön i flera timmar. Och hon ska tillbaka till julskyltningen.

– Jag har alltid varit respekterad i Malung. Det beror nog på att jag återvände dit först som etablerad författare.

Aino är född och uppvuxen i Västerdalarna, som hon lämnade för Göteborg när hon var 17. Som 40-åring kom hon tillbaka med man och fyra barn. För några år sedan bröt hon upp ur äktenskapet och lämnade även Dalarna. Hon bosatte sig i Enköping, men i höst har flyttlasset gått till Hägersten i Stockholm.

– Som 61-åring har jag satt igång en ny tonårstid. Jag har flyttat in i ett kollektivhus där hyresgästerna har vissa utrymmen gemensamma och äter middag tillsammans. Jag har många vänner och ett roligt liv, säger Aino.

– Vet du förresten var man kan hitta en present till en 23-åring? frågar hon och berättar om den förestående middagen då flera av barnen möts i Stockholm för att fira en bror som fyllt år.

Jag föreslår utbudet på Götgatan samtidigt som jag ser Ainos glädje över den nya storstadstillvaron. Stillheten i Malung har hon fortfarande tillgång till, hon äger en stuga i Gärdåsselen vid sjön Nissången.

Aino Trosells väg till författarskapet var krokig. Efter jobb på S:t Jörgens sjukhus och Tobaksbolaget i Göteborg utbildade hon sig på Socialhögskolan. Men arbetet på socialbyrån i Masthugget var psykiskt krävande för den unga Aino och hon tog i stället anställning som svetsare på Arendalsvarvet.

– Då kom energin tillbaka och jag började skriva. Jag fick en novell publicerad på första försöket och 1978 kom min debutroman ”Socialsvängen”. Den byggde på mina erfarenheter som socialarbetare.

Boken fick lysande kritik i både Göteborgs-Tidningen och Göteborgs-Posten och Aino blev uppmuntrad att fortsätta. Efter fyra böcker kunde hon 1985 satsa på författarskapet på heltid. Hon har ofta skildrat arbetslivet.

– Jag har varit omgiven av berättelser, både under uppväxten och vid tiden på varvet.

”Hjärtblad” är hennes 20:e bok, till de senare hör fyra deckare om Siv Dahlin. För thrillern ”Ytspänning” belönades hon 1999 med Polonipriset för bästa kvinnliga deckardebut och 2006 fick hon Ivar Lo-priset för ”En gränslös kärlekshistoria”. Författaren ”släpper aldrig på klass- eller kvinnoperspektivet, samtidigt som hon inte räds att blotta skarvar och knutar i den kollektiva väven”, skrev juryn då i sin motivering.

– Litteratur är att gestalta, inte att påstå, säger Aino själv som förklaring till den senaste romanens framgångar.

I slutet av ”Hjärtblad”, då Hulda vistas i Stockholm, tickar ytterligare en historia olycksbådande i bakgrunden. Den handlar om tapeter.

– Det fanns arsenik i den gröna tapetfärgen, vilket förklarar flera av romanens dödsfall.

Här finns uppenbarligen mer att berätta. Kommer du att återvända till Hulda?

– Jag vet inte än, det har varit så hektiskt med flytten och boksläppet, och nu är det författarbesök och intervjuer. Vi får se.