Om Aino Trosells bok "Järngreppet" kunde tala så skulle den låta som en 40-talsfilm. En sån där där skådisarnas diktion är överdrivet tydlig, där man drar på vokalerna och inte räds det teatrala. Mycket riktigt pågår det också en filminspelning på Jernbergshyttan där Aino Trosells antihjältinna Siv Dahlin fått ett tillfälligt påhugg i köket.
Den nyfikna och obetänksamma Siv får inte bara koka soppa, hon hamnar mitt i en också. Känslorna svallar både bland personal och gäster, och i bakgrunden ruvar den gamla disponentfamiljen. Det springs i dragiga rum och korridorer, det smygs i alléer och parker, det kämpas i gruvgångar, smältugnar och sinterverk. Scenerna flimrar förbi likt repiga filmrutor, för sin inre syn ser man en Gösta Ekman, en Inga Tidblad spärra upp ögonen och häftigt dra in andan. Här är goda råd dyra och några subtiliteter finns det inte plats för.
Jag vet inte hur Aino Trosell har funderat, men det hon åstadkommit är en kärleksfull pastisch. Miljön är perfekt, den gamla nedlagda gruvan i Bergslagen, där disponentbostaden förvandlats till hotell. Gruvhålen som ruvar på sina mörka hemligheter. En udda skara människor som samlats mitt ute i ödemarken, nyktra alkoholister, new-agefantaster, dykare och ett tämligen avdankat filteam, (där huvudrollsinnehavarna heter Justus Storm och Eva Silver. Bara en sån sak). Spöken, oknytt, släktfejder och sist men inte minst en apokalyptisk storm
Inte bara handling och persongalleri håller illusionen av flydda tider vid liv. Aino Trosell använder sig av språkliga vändningar och ordval som är överdrivet dramatiska och ödesmättade. Hon väljer att växla mellan olika personer och tider och får till slut ihop en historia som bara är för mycket. Antingen tycker man, som jag, att det hela är rätt så kul, eller så storknar man.