En romans första scen är som en stämgaffel. Den sätter tonarten, klangen som ljuder genom hela berättelsen.

I den första scenen i ”Att springa” är huvudpersonerna Emma och Julia på väg till sitt favoritställe i skogen. På den solvarma grusvägen står plötsligt en man och grinar brett mot dem. Ögonblicket senare blottar han sig. När de skrattande går vidare följer han efter, skrikande, svärande. Flickorna gömmer sig i träkojan.

Så fort mannen försvunnit spricker de upp i ett jättegarv. Helt ovetande om vilken fara de nyss befann sig i. Likaså om att våldet och (den perverterade) sexualiteten inträtt i deras barnavärld.

– Som tjej får man tidigt höra om det sexuella våldet, säger Maria Sveland. Det är något man måste förhålla sig till, oavsett om man är drabbad eller inte. Vi får höra att vi inte ska gå genom parken, inte följa med nån okänd.

– Det är klart att det påverkar lusten och sexualiteten. Det är så sorgligt att våldet och övergreppen finns där, som en skuggsida, just när man står i sin blomning och allt är jättespännande. Det gör en schizofren.

Det schizofrena, och dramatiska, tycks ligga inprogrammerat i alla delar av 13-åringens liv. Flickor kan, som Maria Sveland själv uttrycker det, ”nästan leka med Barbie ena dagen och förlora oskulden nästa”.

– Man är så odödlig och kaxig, säger hon. Jag har aldrig varit så kaxig som i den åldern. Samtidigt är man så extremt utsatt och maktlös.

I romanen målar Maria Sveland upp en mörk bild av vuxenvärlden. Ljuset utgörs främst av flickornas vänskap, en kärleksrelation långt innan pojkvänner och annat kommer i vägen. Då när man antingen är med kompisen eller längtar efter att vara det.

– Kärlek är ett kidnappat ord. När vi pratar om kärlek ska den alltid vara sexuell, romantisk, och alltid pojke möter flicka. Jag ville skriva en berättelse som hyllade kärleken till en vän.

Journalisten Maria Sveland slog igenom som författare med debutromanen ”Bitterfittan” 2007. Det var en sån där bok som det började snackas om så fort den kom från tryckeriet. Historien om Sara, som efter giftermål och barnafödande märker att den jämställdhet hon och maken så starkt eftersträvat blir allt svårare att nå, gjorde Sveland till en symbol för jämställdhetsfrågan.

– Jag är fortfarande väldigt stolt och glad över romanen, säger hon. Framför allt för att den väckt så många samtal. Folk har berättat att de suttit uppe med sin partner hela natten och diskuterat. Det ger mig gåshud. Jag tror verkligen att revolutionen börjar vid köksborden.

Maria Sveland har två barn från ett tidigare äktenskap. När jag frågar om hon har en särskild press på sig att ”leva som hon lär” påpekar hon att man måste skilja på romanperson och författare. Även om en del i ”Bitterfittan” är hämtat från hennes eget liv måste man inte, menar hon, stå helt vid sidan om det man kritiserar för att argumenten ska vara giltiga.

– Min man och jag sa aldrig att vi var perfekta, att vi levde helt jämställt och att andra skulle göra som oss.

– ”Bitterfittan” är en roman. Men om jag tvärtom sagt att den var rent självbiografisk skulle jag fått höra att jag ljuger. Det blir fel hur man än gör. Det är klassisk härskarteknik.

Sedan ”Bitterfittan” kom ut har Maria Sveland kunnat skriva på heltid. Hon är redan färdig med en ny roman, en historia om tre syskon som hon lovar ska bli ljusare än de föregående. Radiolyssnare har också kunnat höra henne i den uppmärksammade P1-serien ”Heliga familjen”, där hon synade den förhärskande bilden av kärnfamiljen.

Och nej, jämställdhet upphör aldrig att engagera henne.

– Det är ju problem man möter i sin vardag, hela tiden, säger Maria Sveland. Jag är besatt av jämställdhet och funderar jättemycket hur det ska bli för mina barn när de växer upp och kanske vill bilda familj.

– Det finns så mycket spilld kvinnokraft däremellan mjölken i kylskåpet och diskbänken. Det känns för jävligt, kvinnor skulle kunna ägna sig åt så mycket mer intressanta saker. Och framför allt må bättre och inte duka under.