Inte sällan kan tragiken även ge utrymme för humor. Som i ”Soul kitchen” (visas även på Draken i kväll 4/2), när den sparkade stjärnkocken gör en finkrogsmåltid av fiskpinnar och kallar gästerna ”kulinariska rasister” när de vill ha sin gamla vanliga skräpmat.

Huvudperson är den grekiskättade restaurangägaren Zinos, som har det jobbigt med ekonomin, sambon som drar till Kina som utrikeskorre och brodern, som har permis från fängelset. Allt utspelar sig i Hamburg i nutid med ”La Paloma” som återkommande musikaliska signatur och upplyftande partysekvenser byts mot nattliga telefonsamtal och osannolika gangsteraffärer med den skumme klasskamraten Neumann.

Regissören Faith Akin fick Guldbjörnen för ”Mot väggen” och har här satsat mer på grova, publikfriande karaktärer än trovärdighet. Jag trivs i hans lagom uppskruvade filmvärld, men min tyska festivalfavorit hittills är ”Kaifeck murders”, med härligt skrämmande ”Antichrist”-vibbar.

I ”Above the street below the water” (Handels 6/2) är det inte händelserna i sig, utan istället de löjligt intrasslade relationerna som bryter realismen och gör att dramats känslomässiga kraft minskar.

Sevärt är det ändå, när fotografen Ask ska bryta upp från aktrisen Anne inför hennes premiär som Ofelia i Köpenhamn, eftersom han är otrogen med Bente, vars ex-make super på sin husbåt. Deras svenska terapeut (Ellen Nyman) har också problem, med sin norske make som är chef på Annes teater, och tonårsdottern är gravid.

49-åriga Charlotte Sieling långfilmsdebuterar efter sitt första egna manus, men har regirutin från tv-serierna ”Mordkommisionen” och ”Krönikan”. Att hon själv varit skådis och nu har fått ta hand om toppskådisar som Nicolas Bro, Sidse Babett Knudsen och Anders W Berthelsen har säkert bidragit till att filmen innehåller äktenskapliga terapisamtal av samma höga klass som tv-serien ”In treatment”.

En mer än godkänd representant för dansk film efter Dogma-vågen, men en bit ifrån Susanne Biers fullträffar (där Hollywoods nyinspelning av ”Bröder” visas 5–6/2).

Även i ”A matter of size” (Chalmers 5/2) krånglar kärleken, när mamman dissar sin 35-årige sons flickvän, men det största hindret som ska övervinnas är av kroppslig karaktär.

Den israeliske kocken Herzl, som var överviktig redan som barn, går nämligen upp i vikt på sin bantningskurs. Men han bestämmer sig för att bejaka sin storlek och bli sumobrottare, tillsammans med tre tunga kompisar. Filmen utnyttjar att nakna tjockisar är tacksamma som slapstick-objekt, men det finns även en hel del verbal humor. Viktigast är att filmen tydligt tar ställning för att de inre kvaliteterna betyder mer än utseendet. Herzl är en vardagshjälte som är lätt att gilla och då gör det inget att själva sumomatcherna känns lite tillgjorda.

För mig står inte valet mellan ”må bra”– och ”må dåligt”-film. Det är i den väl avvägda blandningen som guldkornen finns.