Att staden har betydande industrier och Spaniens näst största hamn var dess image till föga hjälp. Under tidens gång hamnade Bilbao i bakvattnet, bortglömd och förbisedd av ”alla” utom industrimagnater och sjöfartsfolk.

Vem som kläckte idén att ta kulturen till hjälp för att ge Bilbao en plats på världskartan ska jag låta vara osagt, men smart var det.

Inte heller vet jag vad som lockade Guggenheimmuseet att skapa en filial just här, men på 1990-talet engagerades den amerikanske kometarkitekten Frank O Gehry att rita en museibyggnad som skulle få världen att spärra upp ögonen och folk att strömma till Bilbao.

Sagt och gjort, fast förmodligen inte fullt så enkelt. 1997 invigdes museet och succén var given från allra första stund. Allt annat vore omöjligt. Det här är inte arkitektur. Det är en visualisering av drömmar och idéer.

Flaken av titanplåtar som döljer byggnadens bärande konstruktioner av stål och betong återspeglar reflexerna från den lilla Bilbaofloden som genom en bassäng integrerats i museiområdet. Och flaken böljar i ständig men skenbar föränderlighet, tycks spela med i vinden som sveper upp från havet dryga milen längre bort.

Och de återspeglar himlens alla skiftningar, förmedlar silvriga ekon av ljusglimtar och åsklila tunga moln, glittrar i strilande regn, skiftar till guld när solen tittar fram.

Att Gehry på ett eller annat sätt varit inspirerad av Utzons Sydney-opera är mer än troligt. Vind, vatten, segel är deras gemensamma nämnare, men där Sidneyoperan är värdig som en gammal fullriggare, är museet ystert som Ariel, stormfågeln, vindanden.

På sitt sätt är arkitekturen förkrossande. Ett konstverk i sig av sådana proportioner att det borde vara omöjligt att finna konst som kan skapa balans i den totalupplevelse som museet strävar efter att åstadkomma.

För det här är inte ett konstmuseum – det är ett allkonstverk, en ständigt pågående dialog mellan arkitektur, bildkonst och, inte att förglömma, vädrets skiftande makter.

Museets proportioner är sådana, att det är de stora formaten som gäller. Utanför museientréen agerar kitschkonstnären Jeff Koons överdimensionerade ”westie” vakthund. En blomsterhund med päls av flitiga lisor, lobelior, tagetes och hakskägg av småbladig murgröna.

På motsatt sida, på en ramp mot floden, står en av nyligen bortgångna Louise Bourgeois´ gigantiska ”spindelmammor” och längre bort, i bassäng­en, ”Tall tree and the eye”, ett verk av stora stålkulor, skapat 2008 av den indisk/engelske skulptören Anish Kapoor, som också varit en av sommarens gästutställare inne i museet. Därtill ett knippe jättetulpaner i lysande färger, signerade Jeff Koons.

Även inne i museet är det de stora formaten som gäller med fokus på amerikansk konst från 1950-1970: popkonstnären Jim Dines mångmeterhöga, grovt tillyxade parafraser på Venus från Milo; Jenny Holzers ”Installation for Bilbao, 1997” – lysande blå skriftband om rullar från golv till tak; minimalisten Richard Serras enorma installation ”The matter of time” som tillsammans med ”Snake” fått en permanent placering i den största museisalen samt en mycket frikostig exposé av Robert Rauschenbergs otaliga ”Gluts” - skrotskulpturer.

En de l är riktigt bra men ingen tangerar genrens mästerverk: Moderna museet i Stockholms ”Monogram” – geten med bilring runt magen. Därtill två separatutställningar i traditionellt neutrala museisalar: i fokus å ena sidan står den franske naivisten Henri Rousseau, å en andra, som redan nämnts, Anish Kapoor, en av förnyarna av brittisk samtidsskulptur.

Guggenheimmuseet i Bilbao lever upp till både rykte och förväntningar.