En månad efter den vansinniga massakern i Norge klingar uttalandet otäckt aktuellt. Charles Mansons motiv för att döda sju oskyldiga människor, däribland regissören Roman Polanskis fru, den havande skådespelerskan Sharon Tate, utgick från det förestående Armageddon som Charles Manson läst in med Beatles ”Vita album” i ena handen och Uppenbarelseboken i den andra.

Det var ”Crazy Sadie” som efter att Sharon Tate mottagit 16 knivhugg – varav åtta direkt dödliga – doppade en handuk i blodet och, i enlighet med Mansons instruktioner, skrev ”DEATH TO PIGS” på väggen i Polanskis/Tates hem, vilket skulle få polisen att tro att förövarna fanns bland USA:s svarta befolkning och i sin tur leda till ett eskalerande raskrig.

Inte ens 42 år senare med ett klargörande facit som Simon Wells ”Charles Manson – Coming down fast” (2009) är det helt lätt att köpa logiken i Charles Mansons hjärna. Annat än som ruttna frukter av en mycket sjuk människa.

En parallell mellan den norske massmördaren Anders Behring Breivik och Charles Manson är att bägge ser sig som aktörer i ett raskrig där de själva i en nära framtid kommer att spela hjälterollen.

Symptomatiskt är att bägge tar på sig rollen som såväl ”varningsklocka” som ”ingångsättare”; som om själva utlösandet av deras skändliga handlingar på något sätt skulle bevisa deras teorier i objektiv mening (mer än som privata tankefoster).

Vidare finns hos såväl Manson som Breivik en avgrund mellan brottet och motivet: inte ens om självaste Usama Bin Laden varit statsminister i Norge vore det skäl att skada en enda oskyldig tonåring.

Charles Mansons scenario till apokalyps mellan svarta och vita avfärdades naturligtvis omgående som ett hopkok av paranoia, LSD och flummiga stollerier av såväl etablissemanget som av den politiska alternativrörelsen (som Manson såg sig som en del av).

Den ofta tendentiösa amerikanska 1960-talspolisen sökte inte specifikt misstänkta bland färgade personer trots de klumpigt utlagda morbida ”ledtrådarna”. Det enda som eskalerade mellan dåden och de två månader som Charles Manson-familjen befann sig på fri fot var deras egen paranoia.

Familjen flyttade till en ranch i det ogästvänliga Death Valley där man gjorde sig redo att, när raskriget väl var över, ta herraväldet över jorden. Charles Manson var trots allt ”den femte beatlen”…

Det säger något om vår tid att det 1 500-sidiga manifest och den fåniga tempelriddarromantik som Breivik lämnat efter sig som förklaring till sina handlingar ses som ett utslag av ”rationalitet” av expertisen. Men vad säger det om vår tid? Att vi glömt exemplet virrpannan Manson? Att vi vant oss vid anonyma terrorister? Vad säger det om rationalitet?

När Susan ”Crazy Sadie” Atkins avlade sitt vittnesmål i domstolen 5 december 1969 rusade luttrade jurymän ut på toaletten för att spy.

Det låter rationellt.