Kostymfilm är ett ord som får många att osäkra sina revolvrar, och jag brukar inte heller ha mycket till övers för färgsprakande krinoliner, pråliga slott och den spröda klangen av spinetter.

Men ibland kan det kännas helt rätt med en smaskig ”kostymare”, till exempel efter att ha sett ett antal svenska kortfilmer och experimentella rullar på en filmfestival.

Då är det en fröjd att sjunka in i ”Io, Don Giovanni”, där varenda bildruta är lika påkostad som förförande vacker.

”Io, Don Giovanni” handlar om den kända operan och tar med oss till 1700-talets Venedig, vars kanaler är insvepta i en blåaktig dimma. Här bor prästen och poeten Lorenzo da Ponte som är kompis med Casanova, ett diskutabelt sällskap för en kyrkans man.

Da Ponte förvisas och hamnar i Wien där han lär känna Mozart. Tillsammans börjar de skriva ”Don Giovanni”, vars libretto har klara likheter med poetens eget liv. Kan en man som lägrat så många kvinnor verkligen lova trohet till en enda? Och hålla ord?

”Io, Don Giovanni”, regisserad av spanjoren Carlos Saura, är en suverän orgie i dramatisk musik och vackra människor – en film som får mig att längta till Wien, Venedig och hem till min dvd-kopia av ”Amadeus”.

Den svenska långfilmen ”Sebbe”, regisserad av debutanten Babak Najafi, är ”Io, Don Giovannis” motsats när det gäller miljön.

Den 15-årige Sebbe (starkt gestaltad av Sebastian Hiort af Ornäs) bor i en tröstlös förort och hans tillvaro är tung som bly. Sebbes ensamstående mamma super, han mobbas å det grövsta i skolan och saknar ord för att berätta vad han utsätts för.

Sebbe blir alltmer pressad och till slut går han till aktion på ett sätt som alltför många unga män har valt de senaste åren, i verkligheten.

Jag ska inte avslöja hur det går. Ni får titta själva för ”Sebbe” är väl värd 1 timme och 20 minuter av era liv. Det är en dyster historia men det finns ljusa stunder och ett filmiskt hantverk som gör filmen till ännu en vass svensk ungdomsskildring.

Ni bör även hålla ögonen på några av regissörerna i Startsladden, kortfilmstävlingen som gick av stapeln på biografen Royal i söndags.

My Sandström, till exempel, som stod bakom det vinnande bidraget ”Nudisten”, om en kvinna på en lantlig gård i Blekinge som har bestämt sig att för leva utan kläder, sedan pojkvännen lämnat henne. En historia som känns helt autentisk.

Det gäller även den otäcka, regnindränkta rekonstruktionen av ett mord i ”Echo”, snyggt berättad av Magnus von Horn som har sina rötter i Kullavik.

Men allra bäst var ”Tussilago”, Jonas Odells sorgliga sannsaga om A, kvinnan som var pojkvän till Norbert Kröscher (mannen som skulle kidnappa Anna-Greta Leijon 1977) vilket ledde A rakt ner i avgrunden.

Detta berättar Jonas Odell med lika snygga animationer som i hans prisbelönta ”Aldrig som första gången” – och det enda märkliga är att stora delar av publiken skrattar under visningen, trots den lätt deprimerande handlingen.

De kanske menar att film som är animerad per definition alltid är rolig och lättsam, som att titta på ”Bolibompa”.

Jag säger bara en sak: hyr ”Waltz with Bashir” i närmaste butik och era ögon skola bliva öppnade.

c Jag ska inte avslöja hur det går. Ni får titta själva för ”Sebbe” är väl värd 1 timme och 20 minuter av era liv.