Misstänksamhetens kalla vind har svept in i kåsörens hem. Där godmodiga ansikten en gång log och tillitens ljusa väsen fann en hemvist råder nu vaksamhet och misstro. Vi har nått slutet av mars, vilket innebär att det snart är april, FÖRSTA april närmare bestämt. Kåsören har hört talas om att det finns hem där man tar lätt på aprilskämten, där man på sin höjd kan drista sig till att utbrista: ”Oj, det står en älg i trädgården!” Varpå hela familjen tittar ut och skrattar glatt när de ser att älgen var en bofink. Kåsörens hem är inte ett sådant hem, i kåsörens hem tas aprilskämten på dödligt allvar. Kåsören själv är den mest ihärdige. Han knåpar och pysslar, limmar och stämplar och efter mycken möda har han lyckats tillverka en inplastad parkeringsbot om 600 kr, som av en händelse råkar hamna hos hustrun just denna dag. Kåsören är en naturbegåvning när det gäller slikt, men så har han närt mången livslögn vid sin barm.

Vi skriver mars 1969. Kåsören, som ännu inte fyllt nio år, sitter i baksätet på en röd Ford Cortina. Snödrivorna utmed landsvägen är åtminstone tolv meter höga, vargar springer rastlöst omkring på åkrar och fält. Då och då sätter de tänderna i förlupna gossebarn som ännu inte nio år fyllda ramlat ur baksätet på någon Ford Cortina som råkat passera förbi.

Det är den värsta vintern på typ 200 år och Sveriges kung heter Gustav Vasa eller nåt sånt. Det här trodde faktiskt kåsören på tills för bara någon vecka sedan, då Internet förstörde allt. Några klick med musen och vips fick han sanningen slängd i ansiktet. Den där vintern var minsann inte alls så sträng som han lurat i sina numera vuxna barn under alla år. De har inte haft det lätt, skall ni veta. Det måste ha varit svårt att växa upp i skuggan av en far som vunnit fotbolls VM i princip på egen hand, hoppat 2,62 i höjd och uppfunnit om inte hjulet så i alla fall några av ekrarna. Lagom schysst, tänker ni kanske. Men vad fasen, de små liven har fått lära sig den hårda vägen, och världen är full av narrar. På senare tid har vi till exempel fått oss itutat att alla parkträd över två meters höjd antingen är stendöda, livsfarliga eller både och därför måste sågas ner, att en stads potens är direkt avhängig storleken på dess galleria, samt att upplösningen av Let’s Dance är en större riksangelägenhet än jämlikhetsfrågor och fördelningspolitik. Och då är det inte ens första april än..

Jan-Olof Nilsson