På väg till stan passerar jag dagligen ett stort kontorskomplex fullt med slipsklädda män och diverse akademiska typer. Många där ser så allvarliga och tråkiga ut att de har gett upphov till en helt ny hobby.

När jag går förbi sätter jag på Andrew WK:s ”Party hard” på hög volym i hörlurarna och försöker föreställa mig hur dessa seriösa typer skulle se ut om de var på festernas fest. Om de partajade som om det inte fanns någon morgondag.

Vilt headbangande med slipsarna runt huvudet, studsandes och dansandes i en frenesi som skulle få 90-talets rejvfester att likna ett barnkalas.

För hur kan man göra något annat till en så fulländad partydänga, med sitt pumpande riff, stenhårda trumslag och ihärdiga piano?

Hur kan man göra något annat till en låt som uppmanar lyssnaren att Party hard säkert 50 gånger?

Låten är en stilstudie i vad väldigt många skulle kalla dålig smak. Det är nävarna i luften, svettig hårdrock, långa hårmanar, totalt töntigt och helt kompromisslöst.

Andrew struntar fullständigt i vad som är hippt för tillfället. Han vill bara att du ska festa. Varför festar vi inte lite mer i största allmänhet?

I år firar Andrew WK tioårsjubileum med en turné där bandet spelar hela debutskivan ”I get wet” där ”Party hard” ingår.

Om jag inte får möjlighet att gå och lyssna får den här texten bli mitt tack till dig, Andrew Fetterly Wilkes Krier. För att du just nu är där ute någonstans och festar för alla oss tråkmånsar.