Håkan Hellström lyfte taket på Halmstad arena i lördags (recensionen) och ska till Solgården i Tylösand onsdag 13 juli. Till Varberg kommer han med sitt band Augustifamiljen fredag 15 juli, som också är den första kvällen av bil- och flygfestivalen Wheels & Wings.

Håkan har spelat i Varberg flera gånger förut, varav två gånger utanför Majas vid havet i Apelviken. Sommaren 2005 var han förstås en storsäljande publikfavorit, men i augusti 2000 var han bara en rätt okänd medlem i banden Honey Is Cool och Broder Daniel.

Två månader innan debutalbumet ”Känn ingen sorg för mig Göteborg” slog knock på musik-Sverige skrev HN-recensenten Jonatan Leman: ”Han vrider verkligen ur hela sitt frustrerade tonårshjärta som sångare och är en enastående scenpersonlighet. Dessutom skriver han låtar där ärligheten och känslan kommer i första hand. Spelglädje framför skönspel. Vardagstristess och livslust i en oemotståndlig smocka.”

- Det var nog bara 50 personer i publiken så tidigt på kvällen och Håkan var väldigt stissig. Vi hittade honom inte före spelningen, men bandet sa att han alltid var så nervös, minns Majas krögare Ulf Cronheim, som då spelade i Surreal och hängde i Göteborg med andra indieband som Broder Daniel, Fidget, Pinko Pinko och The Soundtrack Of Our Lives.

- Håkan var rätt soft och tystlåten på den tiden. Jag minns att vi garvade när vi fick singeln ”Känn ingen sorg för mig Göteborg”, för den var så rolig och häftig, ungefär som ett punkigt Gyllene Tider, fortsätter Ulf.

För ett par veckor sedan intervjuade Hallands Nyheter Håkan Hellström om allt från låtstölder till ikonstatus. Trots att det var hans åttonde intervju i rad lät han lika ödmjuk som alltid på telefon.

Elva år och en stadigt ökande popularitet i flera läger. Har du vid någon punkt känt att ”Oj, jag har blivit folkkär”?

- Det ordet är så himla overkligt. Nej, nej nej, jag tänker inte på det sättet. Jag tänker bara att jag ska gå upp på morgonen och göra mitt jobb.

På tal om jobb. Din turné har nyligen börjat, hur känns det?

- Det är alltid det man längtar efter när man sitter i studion. Känslan att jag måste komma ut och spela nu, det är skönt att bara få njuta av frukterna från sitt arbete.

Du har anklagats för låtstölder och flera musiker jag intervjuat kasserar ibland idéer de gillar för att det låter för likt något annat. Hur ser du på det?

- Ja, men herregud, musik är inte någon jävla tävling. För mig handlar det om att göra en låt som är så fin och bra som möjligt. En idé som låter likt något annat får man vrida till lite, göra en variant på. Om jag har två jättebra verser och behöver sno det allra sista till refrängen vore det brottsligt att inte göra låten så bra jag kan. Musik är någonting större än man själv.

Tror du synen på det här håller på att förändras?

- Ja absolut, i den här tiden när man kan sampla vad som helst. Göra om saker och sätta in ljud från helt olika håll i nya sammanhang. Tekniken har gjort det möjligt att omvärdera vår syn på musik.

Du har gått från indie, via visor, sambainfluenser och rock ’n’ roll. Vart tror du musiken tar vägen härnäst?

- Jag vet faktiskt inte. Det får jag se när jag plockar upp gitarren. Man kan ha en tråd som man släpper och plockar upp igen några år senare.

Så visionen är inte uttänkt från början?

- Nej, jag ser väldigt kortsiktigt. Det kan vara en ackordföljd jag hakat upp mig på, att jag har hört en låt jag gillar och gärna vill göra någonting likadant. Om det finns en röd tråd så är det slumpen som avgör. Men senaste skivan, ”2 steg från Paradise” tycker jag fick en bra röd tråd.

Den har du producerat med Jocke Åhlund och Björn Olsson. Hur är det att arbeta med dem?

- De har båda väldigt stark integritet och jag tror inte att de två skulle kunna samarbeta, men jag tar med mig Björns låtar till Åhlund som producerar, så samarbetet sker, fast genom mig.

Du spelade Almedals låt ”Och alla platserna” (band med rötterna i Laholm/Halmstad) på Liseberg och Gröna Lund för 20 000 personer. Var det en engångsgrej?

- Ja, det var det. Jag gillar den låten väldigt mycket och tänkte att jag skulle spela den på Liseberg, lite som en kärleksknuff till bandet. Digga det här! liksom. Jag gillar att den handlar om Göteborg också. Men oj, nu måste jag göra nästa intervju här.