När Schweiz i en folkomröstning för ett år sedan röstade för att förbjuda minareter fanns exakt fyra minareter i landet. Fyra.

För att en folkomröstning ska genomföras i Schweiz krävs minst 100 000 namnunderskrifter.

Hur har det blivit så här? Varför blev just gruppen ”muslimer” utsedd till syndabockar, i Schweiz liksom i Sverige? Är det nåt i muslimer som är sämre än i andra? Är det religionen? ”Kulturen”? Och i så fall, är människorna levande synonymer till en viss trosuppfattning?

Det är några av frågorna religionsprofessor Mattias Gardell vill besvara i ”Islamofobi”.

Islamofobin har, föga förvånande, djupa rötter. Korstågen är välkända, men visste ni att den första svenska världskartan (år 1541) är prydd med teckningar av hotfulla muslimer med siktet inställt på Europa?

Nutida islamofobi kan sägas bestå av flera skikt. Det yttre är det man till synes diskuterar: World Trade Center, vissa gruppers patriarkala kvinnosyn, arabstaternas ovilja att tillåta demokrati och yttrandefrihet, ”integrationsproblem” i Sverige. Relevanta frågor.

Men därunder ligger en annan kritik. Mot islam och muslimer i sig. Enligt Mattias Gardell baseras den på följande grova förenkling: Världens en miljard muslimer delar samma värderingar och samtliga kan spåras till Koranen.

Att hänvisa till en jude och mena att hans eller hennes gärningar skulle vara direkt orsakat av ”det judiska” vore politiskt självmord. I dagsläget.

Gardell går igenom flera nutida exempel på islamofobi. Bland annat de välkända Muhammedteckningarna och konstnären Lars Vilks rondellhundar med profetens ansikte. Gardell ger oss bakgrunden, komplicerar, jämför. Den vedertagna bilden bleknar sakta.

Ta teckningarna: Att ingen illustratör vågade avbilda Muhammed i en barnbok, vilket anses vara orsaken till att tidningen Jyllandsposten beslutade att ”något måste göras”, är inte sant. Det fanns gott om illustratörer.

Men författaren Kåre Bluitgen, som bland annat uppmanat danskarna att stänka menstruationsblod på Koranen, rasade ändå mot danskarnas ”självcensur”. Och så var bollen i rullning.

Att det är skillnad på folk och folk blev tydligt när tidningens kulturredaktör ville publicera antisemitiska och antikristna teckningar. Efter uppläxning av chefen förklarades det att han ”begått ett misstag”.

Mattias Gardell har länge varit en av de skarpaste, mest konsekventa kritikerna av främlingsfientlighet. Med ”Islamofobi” fortsätter han i samma spår. Men det finns drag i hans argumentation som förvirrar. Det är som om det lovvärda syftet får honom att undvika vissa detaljer.

Ett exempel är när han studerar statistiken över terrorismen i Europa. Mellan åren 2006 och 2009, skriver Gardell, utfördes sju terrorattacker med radikalislamiska förtecken (med endast en person lindrigt skadad).

Att jämföra med separatiströrelserna i Spanien och Italien (bland annat baskiska ETA) som tillsammans utförde cirka 1 500(!) attentat. Det är talande siffror.

Men året dessförinnan, 2005, inträffade bombningarna i London. 52 människor avled, drygt 700 skadades. Är det inte värt att nämna? Gardell har ju redan visat att terrorism inte primärt orsakas av en viss religion, utan om hur en grupp människor tolkar den. Vilket i sin tur har psykologiska, sociala, ekonomiska, politiska och Gud vet vad för orsaker.

Journalisten Lotta Schüllerqvist, å andra sidan, fokuserar inte på orsaker. Men precis som Gardell vet hon att det som anses självklart sällan är det.

Lotta Schüllerqvist var i fyra år korrespondent i Jerusalem. En betydande del av hennes tidningsartiklar handlade om Gaza, den lilla kustremsan där knappt en och en halv miljon palestinier hålls instängda av israelisk militär. Det blev många artiklar om raketskjutningar, stenkastning och lidande.

I sin stillsamma reportagebok ”Marnas hemlighet” låter hon allt sånt vara bakgrundskuliss. Istället berättar hon om trädgårdsmästaren på engelska krigskyrkogården, träffar fotografen Mohammed Abed och en lokal byggherre vars arbete försvåras av gränsblockaden.

Bokens titel syftar på ett legendariskt hotell, ”Marna House”, där journalister och biståndsarbetare bott när världens blickar vänts mot Gaza. Bland hotellets hemligheter finns mängder av arkeologiska fynd.

Genom att berätta om Gazas historia lyfter Schüllerqvist området högt över dagspolitiken. Där Gardell använder kraft och analys glider Schüllerqvist på en lågmäld, avspänd känsla.

Två böcker att korrigera de förutfattade bilderna med.