Det är ingen liten uppgift Tomas Bannerhed har tagit på sig. Hans debutroman ”Korparna” är en fadersuppgörelse på klassisk mark – småbrukar-Småland – Vilhelm Moberg-land. Men Tomas Bannerhed går sin egen väg och gör faktiskt en strålande insats. En debutant värd att spärra upp korpgluggarna för!

Huvudperson och berättare i ”Korparna” är Klas, en pojke på 12–13 år. Det är 1970-tal i ett känslokargt hörn av Småland och hot om strukturrationalisering hänger som ett orosmoln över Klas familj, som bedrivit jordbruk på arrenderad mark i generationer.

Fadern Agne försöker hålla både sin inre oro och coloradoskalbaggarna stången med giftspruta och hårt arbete. Mamma Gärd strävar med att upprätthålla familjekänslan med hembakta bullar, lugnande småprat och andliga sånger på radion.

Men något är inte som det ska. Klas är sängvätare och lillebror Göran suger på tummen, fast han ska börja skolan till hösten.

Bara ute i naturen kan Klas slappna av och vara sig själv. Bäst tycker han om att ligga bland maskrosor och småkryp och spana på fåglar, växter och insekter. Att iaktta och sätta namn på naturens alla underverk är hans passion och tillflykt.

Här finns en värld som öppnar sig för honom, där han slipper faderns lynnighet och krav på att han ska börja axla det tunga oket att ta över gården.

Med ett lysande vackert språk och ett suggestivt berättande för Bannerhed läsaren in i den årstidsbundna rytmen i livet på ett småbruk. Mjölkning och smågrisuppfödning, höbärgning och potatisplockning, en ko som har svårt med kalvningen, fadern som vill ha med Klas på en skidtur.

Vardagliga sysslor och händelser, som skulle kunna beskriva en idyll, laddas i ”Korparna” med en skavande oro, som alltmer övergår i ångest och plåga.

För fadern Agne förlorar sig allt mer i tvångstankar och oändliga arbetskrav. Föreläser han inte för Klas om allt arbete förfäderna har lagt ned på att dika ut myren och befria åkern från sten, drar fram all gammal metallskrot han kan hitta, svetsar och hugger den i bitar och lägger på hög. Tvångsmässigt gnuggar han sina läppar, trycker naglar och tänder mot dem: ”Nu tar truten eld…”, mumlar han.

Porträttet av faderns gradvisa psykiska sönderfall är plågsamt i sin kroppsliga detaljskärpa. Bindningen mellan far och son gestaltas starkt och drabbande.

Klas är å ena sidan hårt bunden till sin far, men han äger också en paradoxal inre frihet som han börjar utforska. Hemma hos Veronika, den nya flickan i skolan som han blir förälskad i, skymtar han andra livsmöjligheter än de som finns i hans eget hem: en pappa som läser Hesse, en känsla av självklar frihet att komma och gå, att få växa till en egen individ.

Men främst är det i fåglarnas värld som Klas finner respons för sin känslo- och tankevärld. Faderns skräck för korparna, som han tycker sig höra skrika i sitt inre, ekar i sonens upptagenhet av ett Odinsöga, som han tycker sig se i taket ovanför sin säng.

Klas upplever att ögat ser allt och dömer honom. Men det tvångsmässiga bryts upp, gång på gång, av en frihet att bara vara, som pojken kan uppleva i en glänta i skogen, där rödhaken utan rädsla bygger bo. Och på fågelspaning vid sjön i försommarnatten kan livet bli en jublande högtid också för honom.

Det är en stark och rik roman som Tomas Bannerhed har lyckats åstadkomma som sitt debutverk.