Björn af Kleen har dubbel härkomst. Mammas adliga namn låter fint, men fadersnamnet är Johansson.

Enligt Riddarhusets heraldiska blodsmystik har han inte rätt till sitt eget namn. Mitt emellan folket och herrarna, med andra ord, dessutom uppväxt i Dalarna. Eken och adeln går som bekant inte norr om Dalälven. Om de gör det får de kämpa mot ett oförsonligt klimat. 

Utan att psykologisera alltför mycket kan man nog ana dubbelheten bakom förra årets succébok ”Jorden de ärvde”, om fideikommiss-systemets otidsenliga fortlevande i Sverige.

Att af Kleen skulle skriva en bok om den ”riktiga” adeln var kanske inte alldeles oväntat. Mera oväntat då att boken skulle bli en snackis, med en skandalunge i släptåg när en av de avporträtterade godsägarna stämde förläggare och författare. Plötsligt var lantadeln, denna så charmfullt tillbakadragna samhällsklass, i allas blickfång. 

af Kleens påpassliga förlag följer upp framgången med en bok kallad ”PS”. Men det är bara de inledande styckena som är en efterskrift till adelsboken.

För övrigt är ”PS” en klippbok, med texter ur Metro, Sydsvenskan och Expressen. Den speglar den tidsanda där kulturjournalistik blivit alltmera personfixerad nyhetsrapportering och allt mindre kritik och analys. Här finns kortfattade författarintervjuer, kolumner, trender på Stureplan och i dokusåpavärlden. Överallt återkommer det dubbla klassperspektivet.

Mötet med Per Hagman är intressant. Björn af Kleen är som en kulturjournalistikens motsvarighet till Hagmans vanligaste romanfigur: en kille från småstaden som hänger med överklassen.

Som dras till det mondäna livet: smaken, distinktionerna, märkesvarorna. En livsstilsjunkie med kulturpolityr. Som skvätter litterära referenser som herrparfym, några sidor Thomas Mann för att stärka det estetiska sinnet före den goda supén. Kultur som accessoar i barsvängen. 

Språket kan också analyseras som klassmarkör. Tonen svänger mellan vädjande beundran – underklass – och arrogant ironi – överklass.

”Drängprinciper” är ett tillmäle han gärna tar till när något ska etiketteras som underklassigt. Det är inte så förvånande att af Kleen börjar fnittra nervöst när han får syn på Horace Engdahl. 

Oavsett om artiklarna handlar om mode, mat eller litteratur är det stilspaning som gäller. Det som för den infödde, eller snarare uppfödde överklasspersonen är habitus (oreflekterad vana) måste hela tiden erövras av den vars klassposition är osäker och kräver befästelse. 

Ibland blir af Kleens klasstematik nästan skrattretande övertydlig: som att han lämnar gymnasiet i Hedemora, döpt efter arbetarförfattaren Martin Koch, för Saltsjöbadens Samskola.

Yrkesvalet journalist förklaras av dess frihetspotential. På tidningar är man ”inte var man kommer ifrån. Man är vad man skriver”. Och så går ”man” och blir känd för en bok om den adel ”man” inte tillhör. Vilken ironi.