Fakta är en sak, hjälte­sagor ofta en annan. Trots att vi i åtminstone 20 år berikats med avslöjanden om Sveriges ovilja att hjälpa judar som flydde Hitler-Tyskland lyser de vita bussarna starkast. Bussarna som under Folke Bernadottes ledning 1945 räddade tusentals fångar, främst skandinaver, ur koncentrationsläger och en trolig död. En storartad aktion. Men en ljus detalj i en bild som drar mot svart.

I sin bok ”Och i Wienerwald står träden kvar” berättar journalisten Elisabeth Åsbrink den sanna historien om den judiske pojken Otto Ullmann, vars föräldrar 1939 skickar honom från Wien till Sverige undan nazisterna. Historien baseras på de omkring femhundra brev som Ottos släktingar (Otto dog 2005) lämnat till Åsbrink. Alla brev, med något undantag, är skrivna av föräldrarna Josef och Elise. Nästan alla brev de fick av sonen är förlorade.

Genom denna envägskommunikation, där den allt jävligare situationen för Wiens judar utgör en svart bakgrund till föräldrarnas ömhetsbetygelser, får vi ta del av ett typiskt men helt unikt flyktingöde. Och precis som alla andra gånger man läst om nazismen och dess offer slås man av det otroliga: Detta har alltså hänt. Detta ofattbara.

Men att storheter som BBC rapporterat om Åsbrinks bok har andra orsaker. Främst att det på en av gårdarna där Otto Ullmann arbetade som dräng, Elmtaryd i samhället Agunnaryd, fanns en pojke i hans egen ålder som hette Ingvar och blev hans vän. Och som några år senare skulle grunda IKEA.

Familjen Kamprad var tyskälskare och långt ute bland tokhögern. I tonåren var Ingvar en trogen anhängare av en svensk nazistledare. Och så pass aktiv att Säpo senare hade an akt på honom. I en redan legendarisk intervju 2010 frågar Åsbrink IKEA-grundaren om vänskapen med fascistledaren Per Engdahl.

”En stor människa”, säger Kamprad. Med en dåres envishet.

Familjen Kamprad var naturligtvis inte unik. Åsbrink berättar med förödande saklighet om Sveriges stängda gränser, om läkarstudenternas kamp för att hindra judiska läkare att få en fristad i landet, om myndigheternas rädsla för att flyktingar skulle skapa oro här, om hur småaktighet segrade över medmänsklighet.

Att hon nu Augustprisnomineras är inte förvånande. Även om det poetiskt välformulerade språket ibland blir alltför förtjust utsmyckande griper historien tag och släpper aldrig. Sveriges moraliska sankmarker blottläggs effektivt.

Tung läsning.

Fotnot. Elisabeth Åsbrink är en av författarna vid En kväll för boken i Varberg och Halmstad 9 och 10/11.