Redan innan den kommit ut försöker kvällspressen göra affär av Ann Heberleins nya bok ”Ett gott liv”. Nyfikenheten rör en konflikt mellan författaren och hennes förre förläggare Svante Weyler. ”Affären” bevisar att Heberlein är ett fenomen i tiden: den intellektuella som kändis. 

Inledningen till den nya boken är mycket heberleinsk, när hon som vanligt springer sprinterlopp genom idéhistorien. Det handlar om de största av frågor: vad händer medvetandet efter döden, människans förhållande till sin egen död, vad sjukdom och olycka gör med människor och berättelserna om detta, vad godhet och lycka är, vad det innebär att leva ett gott liv. 

Det går så fort att det är fullständigt omöjligt att hänga med, om man samtidigt vill behålla en kritiskt reflekterande inställning. Stilen är karaktäristiskt parataktisk, det vill säga utan mildrande bisatser, med mängder av påståenden avslutade med definitiv punkt. Referenserna haglar, till Susan Sontag, E M Cioran, Freud, Kierkegaard och Nietzsche. 

Så småningom lämnar hon som tur är det akademiska sprinterloppet, och berättar en kortfattad självbiografi: sin uppväxt, sin familj och sin klassresa. Det är intressant, eftersom hon genom att framställa sig som en social varelse, med ett socialt sammanhang och en bakgrund, blir fullt begriplig. 

Hennes koppling mellan den samtida konsumtionshysterin och dödsskräcken är brant, men långtifrån osannolik. Hennes kritik av psykiatrin är kortfattad men sansad, (medan hennes kritik av journalistiken och bokbranschen slår in öppna dörrar). Hennes resonemang om kärleken är om inte originella så åtminstone sammanhängande.

Konstaterandet att den autonoma individen ibland kan behöva tvångsåtgärder, när det egna livet riskeras, är genomkloka genmälen mot ultralibertarianism och hedonism. 

Då är hon som bäst, till exempel när hon inte utifrån någon historisk auktoritet utan från sina egna reflexioner kan konstatera att man aldrig äger sanningen om någon annan människa. Att den fullständigt genomlysta individen skulle vara en icke-individ.

Det är en sanning – Heberlein har givetvis också hunnit med en del definitioner av vad som är sanning – som är värd att lyfta fram i dessa självbekännelsetider. 

Så kommer då bokens huvudsak, som verkar vara ånger över utgivningen av ”självmordsboken” Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva”. Det är här anklagelserna mot Svante Weyler kommer in. Frågan man måste ställa sig är om inte alltsammans bara är ett fortsatt iscensättande av mediekändisen Ann Heberlein. Om det över huvud taget är möjligt att välja och vraka bland sanningarna om sig själv när ens liv är offentlig egendom. 

Heberlein, som man ibland kan tro har läst alla böcker som finns och kan citera varenda auktoritet från Aristoteles till Depeche Mode, tycks inte ha funderat så mycket på teorierna om vad det innebär att iscensätta sig själv, om de grymma kraven på en sådan iscensättelse för att få erkännande. 

Hennes största avslöjande är inte att Weyler utnyttjat hennes svaghetstillstånd, utan – framfört i en lång parentes – att hela ”självmordsboken” är en iscensättelse. En ”performance”, som hon skriver, med andra ord ett konstverk som inte gör anspråk på att vara sanningsavbildande. 

Att Heberlein tidigare har skrivit en bok om att ta ansvar, att inte skylla ifrån sig, är förstås ironiskt i sammanhanget, en ironi hon givetvis inte är omedveten om.

Hon har i alla fall godheten att tillstå att även den nya boken är en del i den stora iscensättelsen. Ännu en turnering på den litterära scen som föreställer Ann Heberleins värld.