Författare är neurotiska, självupptagna, självömkande, stingsliga, avundsjuka, ofta komplett omöjliga i sociala sammanhang.

Vill minnas att V S Naipaul, berömd för såväl Nobelpris som sin vresighet, hade någon teori kring det där, hur författare sitter ensamma hela dagarna och tänker, tänker, tänker – inte konstigt att de blir aviga. Oavsett anledning så är denna ”författarsjuka” ett centralt tema i Mircea Cartarescus dagbok. Den är inte bara dagbokens ärende utan också bokens behållning.

Rumänen Mircea Cartarescu (född 1955) har snabbt skaffat sig en position som en av Europas mest intressanta författare. Inte oförtjänt, redan i sin första bok översatt till svenska ”Nostalgia” (2002) framstod han som en författarnas författare. ”Nostalgia” var mer än en nostalgisk uppväxtskildring från en efterbliven diktaturstat; den var ett sätt att se.

Den förväntade realismen var utbytt till förmån för magiskt skimmer. Sedan följde ”Orbitor-triologin”, en 1 500-sidig satsning i gränslandet mellan alkemi, automatisk skrift, lyrisk biologi och huvudvärk.

Inte att en enda människa kommer att ta sig igenom den, skriver han, och förutspår att ”Orbitor” kommer att bli svårare att läsa än att skriva (under de nio år som dagboken avhandlar arbetar han oförtrutet på ”Orbitor-trilogin”). Det genomgående tillståndet för dagbokskrivaren är ”depressiv utan att ha någon depression, paranoid utan att ha några vanföreställningar” på ett annat ställe säger han sig lida av ”cerebral inkontinens”.

Det är skrivandet – att varje dag skriva bra, bättre, bäst – som lockar fram demonerna. Och de dagar han inte skriver blir det etter värre: författaren blir en Ingen. På ett ställe heter det: ”Att inte skriva är en stor konst och den som inte har lärt sig den kan heller aldrig skriva.”

Dagboken är inte så mycket en loggbok över ett skrivprojekt som den är psykologisk självstudie i vad skrivandet tar av livet.

Cartarescu erbjuds lukrativa tjänster på tidskrifter, bokförlag och i författarförbund, men tackar nej för att det inte skulle tillföra något för hans skrivande.

Inför sin egen familj, flickvän och dotter, med skrivblocket i köket förvandlas Cartarescu till Gregor Samsa, Kafkas skalbagge, alienationens slutförvaring, och börjar skriva om sig själv i tredje person. När han lämnar familjen och går in i en ny förälskelse så upplever han en smärta över hur förälskelsen ställer sig i vägen för skrivandet.

Vad gör då Mircea Carta-rescu när han inte skriver? Läser! Begeistrad som ett barn på tivoli handlar han böcker för att två dagboksanteckningar senare avfärda dem som skräp, fusk, kitsch. De enda som finner nåd hos Cartarescu är Thomas Pynchon och J D Salinger, husgudarna.

Då och då bjuds vi med på en turné, Amsterdam, Berlin, Rom, Stockholm. Varpå författaren faller in socialantropologisk karikatyr som inte står en Enzensberger efter. Författaren som celibritet? Inför Cartarescus brännande blick tjänar sådant som underlag för sarkasmer.

”Den ene ska skriva om litteratur i en tidskrift men skriver om allt annat än det som verkligen är litteratur, nämligen fiktionen. Den andre pratar i teve om samma ”vittnesbörd” och förfuskar den programtid som skulle handla om litteratur. Man ska inte älska litteratur längre, man ska behandla böcker ironiskt och blaserat (”elitistiska” dikter och romaner för intellektuella etc, som om konsten någonsin varit eller kan bli något annat), man ska strunta i att det på tio år inte har skrivits något bestående därför att man rynkat så på näsan – det är den tydligaste tendensen i dagens kritik, det som nu återstår av den, och den företräds lika illa av yngre som av äldre.”

”Dagbok 1994 – 2003” är en litterärt gestaltad dagbok perforerad av dateringar mest för att läsaren skall få en andningspaus. Dess närmsta och egentliga enda tänkbara referens i intellektuell skärpa och språkligt fyrverkeri (översättaren Inger Johansson ska ta åt sig en del av äran) är Gombrowicz ”Dagboken I-III”.

Med ”Dagbok 1994-2003” tar Mircea Cartarescu ett jättekliv mot det Nobelpris han verkar predestinerad för. 670 sidor som tar orden ur min mun och spottar ut mig på ett askfat. Årets mest angelägna utgivning.