Det är få förunnat att kunna skapa ett så klaustrofobiskt, bottenfruset spänningslandskap som äkta paret Ahndoril gör under pseudonymen Lars Kepler.

Parets första roman ”Hypnotisören” gjorde mig mörkrädd som ett litet barn. Uppföljaren ”Paganinikontraktet” var ljusare (vi rör oss alltså längs en relativ skala) men med nya ”Eldvittnet” är kylan och skräcken åter. Det är en hård, grym värld som skildras. Hoppet är små ynka tomtebloss i ångestnatten.

”Eldvittnet” tar sin början på ett behandlingshem för flickor och unga kvinnor strax norr om Sundsvall. En av flickorna och en vårdare hittas brutalt mördade. Flickan ligger på en säng med händerna för ögonen. Det är som om mördaren vill signalera något.

Samtidigt letar polisen efter en annan av flickorna, Vicky Bennet, som är spårlöst försvunnen. Blod efter den döda kroppen finns i Vickys rum. Av allt att döma är hon skyldig.

Den själsligt plågade kriminalkommissarien Joona Linna tar sig an fallet. Men enbart som observatör, det här är den lokala polisens ärende och Linnas överlägsna observations- och slutledningsförmåga möter både beundran och irritation.

Joona Linnas inre smärta, som man i de förra romanerna bara snuddat vid, ges skarpare kontur. Nycklar till hans historia (en saknad fru och dotter) förklarar inte bara missmodet utan även arbetsivern och den makalösa fokuseringen.

Han är lika lätt att tycka om som tidigare.

Mitt i utredningen kontaktas Linna av ett medium, som säger sig ha sett den mördade flickan i en vakendröm. Kombinationen medium och deckare får kalkonvarningen att blinka men Kepler/Ahndoril lyckas med balansstycket. Precis som de tenderar att göra med både teman och språk. Även om jag anar att de hade filat lite till på formuleringarna om det gällt deras ”vanliga” skrivande.

Men berömmet i all ära, när hajpen kring Kepler lagt sig (pseudonymen var länge en hemlighet) är det oundvikligt att det infinner sig en mättnadskänsla. Vissa delar av upplösningsscenen känns igen från en tidigare roman. Och jag, som aldrig gissar rätt mördare, anar ganska snabbt vem den skyldige är. Det är alltid en blandning av lust och fasa man läser Kepler, men kanske måste det hända nåt snart.

Fotnot. En intervju med Alexander Ahndoril och Alexandra Coelho Ahndoril var publicerad 12/11.