Några dagar före tillkännagivandet av årets Nobelpristagare i litteratur uppstod ett rykte. Förutom Tomas Tran­strömer skulle det i Stockholmsområdet, närmare bestämt Skogås, finnas ännu en författare som fanns på akademiens så kallat korta lista. Om ryktets sanningshalt har jag ingen uppfattning.

Däremot har jag ända sedan författaren år 2000 introducerades på svenska med den lika mörka som magnifika barndomsskildringen ”Järngräshoppan” läst Salim Barakats verk i överföring från arabiskan. Och nu en sjunde bok på vårt språk, ”Geometriska andar”.

Utgiven i original redan 1987 tycks denna roman vara frukten av den fruktan och förödelse som Barakat själv upplevde under det inbördeskrig som länge präglade Libanon i allmänhet och i synnerhet staden som han till 1982 bebodde, Beirut.

Konkretionen fattas inte författaren, här är – direkt från staden där duvorna försvann – bombanfall, granatkastare, milis och missiler.

Framför allt framskrivs ett osäkrat tillstånd där realismen tar rygg på fantasteriet och det bland faktiskt levande och döda inhyses dubbelgångare, gengångare, spegelvarelser, spöken. Någon är vindögd, någon har mustasch, alla är offer för ett meningslöst vanvett; i likhet med Sarajevo ett decennium senare var nämligen Beirut en den religiösa och kulturella samexistensens stad. Och så brakar det samman.

Barakat hanterar detta sammanbrott inte som en krigsreporter utan som en sorgsen skeptiker med magiska manövrar på repertoaren. Han sänker sig ner i historien – dessa släkter, dessa fejder inom familjer och mellan grannar – samtidigt som han likt en mystiker låter andarna tala och själva verkan mer eller mindre skiljas från orsakerna.

Det är ingen allegori, eller parabel. Men en märklig och mångfacetterad roman där vissa händelser är skörden av slumpen, andra av avsikten. Så kan romanen sammanfattas: alla lurar varandra, inget består, blott pengarna och makten.