Det är ett väl valt citat. ”Jag ska egentligen inte jobba här” handlar om nittonåriga Moa som flyttar till Stockholm för att bli skådespelare.

För att få pengar till hyra och mat tar hon jobb på äldreboendet Liljebacken. Teatern är en röd tråd genom berättelsen: Moas naiva drömmar om att bli skådespelare, men framförallt livets tragiska teater.

Romanen riktar sig till vuxna, men med sitt lättfattliga språk och tema ”ung-människa-finner-sig-själv” passar den även tonåriga läsare.

Författaren Sara Beischer kommer från Varberg men bor numera i Halmstad och är nyutexaminerad gymnasielärare.

Hon har själv tidigare arbetat som vårdbiträde inom äldreomsorgen, vilket märks. Sara Beischer beskriver nedbajsade blöjor, skrynkliga gubbsnoppar, spyor och ångestskrik så att det känns som om man verkligen är där i de vita korridorerna och kvava små rummen.

Även Moas känslor av äckel, skuld och alienation beskrivs trovärdigt liksom den övriga personalens bitterhet. På Liljebacken är den underbemannade och underbetalda personalen alltid stressad.

Sådant som längre pratstunder eller att ta ut de gamla i solskenet hinns inte med. Skulden över att inte räcka till är ständigt närvarande. Men här finns också ömhet och medmänsklighet.

Moas taffliga försök att bli skådespelare fungerar som en comic relief i det nattsvarta sammanhanget. Hon ringer upp Marika Lagercrantz för att be om privatlektioner, lurar sig in på Stadsteaterns genrep och söker in till scenskolan.

Men allting går fel. Fel på det där sättet att man rodnar och skruvar på sig. Det finns en välbehövlig komik här, men ibland känns det lite långsökt. Vem tusan ringer upp en känd skådespelare och ber om privatlektioner? Varför söker hon inte in på en förberedande folkhögskola, undrar jag?

Om jag har något att invända mot så är det just att en del saker känns konstruerade. När Moa ställs mellan valet att gå på en efterlängtad audition eller att uppfylla en tants sista önskan och äta bakelser på kafé – varför försöker hon inte ändra någon av tiderna?

Sådana konstruerade moraliska livsval gör mig mer irriterad än berörd. Men på det stora hela har Sara Beischer skrivit en ovanligt stark debut som är svår att sluta tänka på.

Jag hoppas verkligen att berörda makthavare läser den här boken. Inte minst cheferna på Carema och andra giriga vårdföretag som låter pengar gå före medmänsklighet.