Stephen Dedalus, Leopold och Molly Bloom och de andra personerna i James Joyce ”Ulysses” slösar med tiden. Det fungerar för den som läser.

Om det fungerar för romanpersonerna finns det gott om tid att fundera över. Det måste göras, annars fungerar inte läsningen. Uppmaningen att anpassa hastigheten till väglaget gäller också när man läser ”Ulysses”. Joyce har inte skrivit en motorväg. Tvärtom.

Romanen är en vandring i kuperad stadsterräng, med gott om stopp för att gå vilse och reflektera över livet. Den långa vandringen tog Joyce många år att skriva. Det gav honom tid att lära känna romanpersonerna. Det märks.

En annan fördel under den långa vandringen är att romanen utspelas under en dag. Den 16 juni 1904. Från morgon till morgon på 800 sidor. Då går det inte att stressa berättandet.

Leopold Bloom går lugnt genom staden. Han noterar vad han ser, hör och luktar, gör sina ärenden och vandrar vidare utan att särskilt mycket händer.

Under långa avsnitt av romanen händer ingenting särskilt. Ändå. ”Ulysses” är ett vanvettigt försök att skildra allt. Samtidigt. Händelser, tankar och historia slåss om utrymmet på samma sätt som de gör i våra hjärnor.

Intryck följs av tankar som avbryts av minnen som föder reflektioner som blandas med iakttagelser. Formuleringar påbörjas och avslutas ibland. Inre och yttre möts, samtalar och skiljs och möts igen. Oavbrutet påverkar de varand-ra. Förvirring och förundran är läsarens lott och glädje.

Ja, det var längesedan jag har varit så upprymd under läsning av en roman. Inte för att ”Ulysses” är en orgie i glädje, den är mer en vemodsvandring, men den är det med en besatthet som får andra andra romaner att framstå som ljumma och avslagna.

Det som förvånat mest under läsningen är hur glädjen och vemodet tar sig fram i Dublin där romanen utspelas. Omtagningarna är legio. De fungerar som påminnelser om att tankarna vi bär med oss aktiveras vid de mest oväntade tillfällen.

Alla slags infall pajar ständigt konventionellt flyt. Inre monologer, ofullständiga tankar och abrupta kommentarer blandas med långa episka panoreringar. Temposkiftningar och perspektivbyten, utan verb och småord. För att gestalta hjärnans vingliga färder.

Livet i ”Ulysses” blir en fest för att människorna i romanen njuter av nuet, även när det skaver och värker och mest är till besvär. Närvarande. Personerna har tid att ta sig tid. De hinner med att göra vad de ska, kommer de fram i tid är det bra, kommer de för sent så går det också bra.

Den rumsliga närvaron är påtaglig. Dublin låter och doftar. Märker när jag skriver att jag saknar tiden som skildras. Romanen talar till oss från en tid och en stad som vilade i sig själv samtidigt som människorna den tog hand om ständigt var på väg. Efter mat, pengar och sex.

Pengar är en konstant bristvara. När de dyker upp försvinner de innan någon hunnit fatta att de funnits. Saknas gör pengar för att de som längtar efter dem föraktar dem. Det föraktet rymmer en hyllning till det som är viktigare: livet.