Enligt spelbolagens aktuella odds tycks årets Nobelpristagare i litteratur antingen bli Haruki Murakami eller Mo Yan. Men allt som har med spel och dobbel att göra är bräckligt och föränderligt, varför spekulationerna bör tas med en rejäl nypa salt.

Dessutom har Svenska akademien under senaste decenniet visat prov på en underbar oförutsägbarhet i prisvalen.

Horace Engdahl, Katarina Frostenson, Kristina Lugn, Per Wästberg etcetera sitter inte nödvändigtvis där man satt dem. Akademien överraskar, samtidigt som den odlar känslan för författarskapens långa linjer. Precis som det måste vara för att Nobelpriset ska behålla status och magnetism i en brusfylld och nyhetsfixerad medievärld.

Medan Murakami är rikligt företrädd på svenska, och läst i breda lager, är Mo Yans aktuella tegelsten faktiskt bara den tredje översatta romanen.

Utan att förstå ett ord kinesiska anar jag att Anna Gustafsson Chen nu som tidigare skickligt fångat nivåerna i prosan, pendlingarna mellan realism och magi, krönika och skröna, berättande och poesi.

Mo Yan introducerades med ”Det röda fältet”, paradoxalt nog mest känd för Zhang Yimous filmatisering. Min egen favorit är ”Vitlöksballaderna”, en brutal och blödande vacker skildring av kampen mellan svikna bönder och korrumperade partifunktionärer, eller mellan de små människorna och den stora skonings­lösa makten.

Miljöerna i den romanen återkommer här: författarens upp­växt­­trakter i det bondska, lätt eftersatta nordöstra Kina.

Mo Yan låter texten löpa under ett halvsekel, från revolutionsyrans, våldets och framtidsoptimismens 1949–1950 till det nya millenniet och dess ekonomiska snarare än politiska vindförändringar. Helhetsgreppet är epikerns.

Parallellt perforeras prosan av berättardubbleringar, röstförskjutningar, metalitterära upptåg. Mitt i förtycket och misären förekommer frivola partier, stora portioner svart humor.

Även om Lan Lian, en styvnackad bonde som trots folkmilisens ingripanden vägrar inrätta sig i kollektiv och kooperativ, är en synnerligen minnesvärd figur, så är som antyds av titeln – ”Ximen Nao och hans sju liv” – romanens centrum och huvudperspektiv förbehållet denne förmögne godsägare, fastän rikast i häraden beredd att hugga i och dela dagligt arbete med hans underordnade.

Det har Ximen Nao inte mycket för. Han mördas efter revolutionen men får via den litterära magikens medel och en vända till underjorden chansen att reinkarneras och prövas som åsna, tjur, gris, hund och apa.

Så sammanstrålar vittnesbördet och maktkritiken med något rått och burleskt, det politiska med något fysiskt, ja erotiskt.

Mo Yan tål onekligen att läsas. En rekommendation är dock på sin plats. Läsaren måste ha gott om tid – 630 tättryckta sidor kräver noggrannhet och kondition – och inte vara rädd för att gå tillbaka till de inledande förklaringarna av romanens flertaliga gestalter och egennamn. Om det räcker till Nobelpris vet bara Peter Englund & Co.