Det hände en så sjuk sak nyss. Har ni hört? En man. En bil. Två explosioner. Mitt i city. Jag ringer mina bröder och säger: Nej ingen är gripen. Ingen är misstänkt. Inte ännu. Men nu börjar det. Gör er redo.

Med de orden inleds Jonas Hassen Khemiris tredje roman ”Jag ringer mina bröder”.

Ingen avsändare. Ingen tydlig mottagare. Snarare en beskrivning av ett tillstånd. Inte så mycket en känsla som en övertygelse om att världen just har förändrats.

En vän till mig med ett inte lika schablonsvenskt efternamn som mitt eget berättade häromdagen att det var precis så hon kände, då när omständigheterna kring bombdåden i Stockholm 11 december 2010 började klarna.

Som att nu förändras allt. Nu har vi blivit Dom, alla misstänkliggjorda. Ihopklumpade. Brutalt förenklade.

Khemiris roman bygger på en krönika med samma titel som publicerades i Dagens Nyheter drygt en vecka efter att Taimour Abdulwahab al-Abdaly sprängt sig själv till döds intill Drottninggatan i centrala Stockholm.

Med den som utgångspunkt bygger Khemiri vidare och målar ett stundtals nästan prosalyriskt porträtt av Amor som dygnet efter bomberna irrar runt i en stad fylld av poliser, med en kniv i bakfickan på jakt efter ett borrhuvud.

Under hans samtal med en rad olika karaktärer, som både för handlingen framåt och delar in romanen i fem delar, får läsaren följa dialogen inifrån Amors huvud.

Amor är originell och annorlunda. Han är ”ett obekräftat syntetiskt grundämne”. Unik. Ändå är han en av Dom. Men han har svårt att skilja omvärldens röster från de i sitt eget huvud, det verkliga misstänkliggörandet från paranoian.

Khemiri gestaltar detta genom att fläta samman dialogen som vore romanen ett manus där replikerna saknar avsändare. Ibland har man lika svårt som Amor att skilja på yttre och inre röster – och det ger romanen en av dess främsta litterära kvaliteter.

Khemiri visade visserligen redan för flera år sedan att han är en av svensk samtidslitteraturs främsta språkkonstnärer. Men detta är anmärkningsvärt snyggt utfört.

Samtidigt som ”Jag ringer mina bröder” är ett allmängiltigt resonemang om identitet och tillhörighet är den också ett tidsdokument som målar en bild av ett samhälle med ”jävla rassefittor i riksdagen” och där Vi är så desperata efter en fysisk fiende för att förklara det onda att man godtar enklaste möjliga förklaring.

Detta är en roman om att befinna sig på fel sida av Vi och Dom, problematiken i perspektivskiftningen och om var jaget får plats någonstans i allt detta; den allmängiltiga kris som uppstår i krocken mellan att å ena sidan vilja vara speciell och unik som människa och att å den andra vilja vara maximalt normal och smälta in i helheten.

Men det farliga finns inte där ute i någon sorts absurt Dom eller i någon annans blick. Det finns inom oss själva. Det finns i vår egen blick. Khemiri visar detta på ett alldeles förträffligt vis, utan att överhuvudtaget använda någon form av ordet terror.