Ambitiös kokainskildring dränks i för många siffror
Magnus Lindon: ”Cocaina” (Atlas)
Relaterat
Över 70 procent avallt kokain som konsumeras i världen har Colombia som ursprungsland. Det är en skrämmande siffra. Förmodligen används den lika flitigt i FN som för att vinna i Trivial Pursuit. Det är det skrämmande.
Långt svårare, i moralisk mening, är det att bena upp vem som ligger bakom kokainproduktionen. Odlarna? Uppköparna? Kartellerna? Gerillan? Militären? Den colombianska eller den amerikanska?
Vem kom först, Pablo Escobar eller bratpacksen på innekrogarna? Hönan eller ägget? Ingen aning. Men ifråga om spaltmillimeter så leder Ron Woods näsa.
Magnus Linton som gjort sig ett namn som konnässör på Latinamerika och sedan några år är bosatt i Colombia känner terrängen väl.
Det är nog nödvändigt. Colombias problem är inte ett problem utan ett konglomerat av problem. I ”Cocaina” tas det gamla beprövade fältreportaget till heders, en metod vi känner igen från ”Americanos”, Lintons augustnominerade bok från 2005.
Linton ger sig ut i djungeln och träffar, just det, odlare, uppköpare, mördare, militärer, gerilla och den nya tidens cocaturister som lämnat inkastigarna för att snorta och rejva i Bogotás nattliv. Innan gummistövlarna åkt på har han researchat med besked, källmaterialet består av drygt tjugo sidor; Magnus Linton har kort sagt lagt ner ett hästjobb. Man blir mer imponerad över ambitionerna än av resultatet. Det kan inte vara meningen.
Linton som kan konsten att tala spanska med bönder och latin kings-svenska med de lärda låter oftast så här: ”Colombia är ett av världens mest artrika länder, i ekologisk mångfald bara överträffat av Brasilien: här lever 1 800 fågelarter, 20 procent av alla som finns i världen, i en fauna som totalt omfattar 3 300 djurarter och en flora på mer än 55 000 växtsorter. Colombia är hem för 90 ursprungsfolk som lever i 638 reservat i olika klimat, från isande glaciärer till vidsträckta öknar. Över 40 procent av landets yta ligger i Amazonas och den största artrikedomen finns inom ett spektrum av 600 till 1 200 meter över havet.”
Faktaspäckat som en braskande rapport från WHO. Samma reportage som får oss att rysa av välbehag över tidningen till söndagsfrukosten blir från boksidan enahanda och småttrist. I alla siffror, i all storpolitisk know-how saknar jag en lyrisk poäng, en reflektion, en närvaro. Läser jag om hopplöshet, vill jag känna hopplösheten, inte se den i siffror. Man kan också fråga sig vad ”Cocaina” är värd om, låt säga ett halvår, när den framtagna statistiken inte längre är adekvat?
Undantaget är berättelsen om medellinkartellens kejsare Pablo Escobar. En text som Magnus Linton säger sig först inte tänkt ta med – och ber samtidigt om ursäkt för att det är en essä (!). Melodramen om Escobars uppgång och fall, hans omättliga lyx och storhetsvansinne visar att Linton är mer än glänsande tijuanatrumpeter med maraccas i bakgrunden som får tomtarna på statsvetenskapen att dansa marengo. Den visar att författaren är journalist och författare.
Det är det enda krav vi bör ställa på en reportagebok.
