Julia och Emma är bästa vänner. Sommaren innan de ska börja i högstadiet ägnar de åt att sitta på sitt hemliga gömställe uppe i trädet och prata och fnissa. Men en dag när de är på väg dit står en gubbe mitt på vägen med ett obehagligt ansiktsuttryck.

Journalisten Maria Sveland romandebuterade med dunder och brak med ”Bitterfittan” 2007 om mäns och kvinnors svårigheter att leva jämställt tillsammans. Romanen blev en stor succé och dramatiserades.

Hennes nya roman ”Att springa” har även den en tydlig politisk drivkraft. Den handlar om brytningstiden mellan barndom och vuxenvärld, om vänskap mellan unga flickor och om mäns våld mot kvinnor och barn. Det är en becksvart historia där förövaren skyddas av samhället medan offret halkar längre och längre ner i hopplösheten.

Maria Sveland har en stark vilja att förändra, att öppna folks ögon och visa på: ”Så här förjävligt kan det faktiskt gå till”.

Det är beundransvärt men tyvärr håller det inte riktigt som roman hela vägen. Första hälften fun-gerar bra. Jag gillar hennes gestaltning av Julia och Emma och tycker att hon lyckas fånga det där nära vänskapsförhållandet som kan uppstå mellan flickor i den åldern – även om deras repliker ibland låter som något som författaren själv snarare skulle ha sagt som: ”Bortse för en gångs skull från all manlig lojalitet.”

När det gäller de vuxna är det svårare att köpa det rakt av – Julias välsminkade mamma i den fina villan är olycklig, sexuellt hämmad och rädd för sin maktfullkomlige man Carl.

Emmas ensamstående mamma Annika däremot arbetar på vårdhem, har ett kärleksfullt ord till alla och envar, dricker vin, ligger med karlar och äter pizza med samma glupande aptit på livet. Jag kan bli lite trött på att överklassen alltid är dysfunktionell och olycklig i svensk litteratur och arbetarklassen alltid sådär frejdig. Det är inte dåligt skrivet utan tvärtom inkännande, men det klingar lite falskt.

På samma sätt kan jag tycka att bilden av mannen som förövare är väl enkel. Visserligen överträffar verkligheten alltid dikten när det gäller ondskefulla handlingar, det räcker med att köpa en dagstidning för att konstatera att män brukar våld mot kvinnor dagligen i Sverige. Men i den här boken är det som om 95 procent av alla män har en hemlig pakt som går ut på att bryta ner och förnedra kvinnor.

Verkligheten blir lite för svartvit och tanken bakom texten, att väcka debatt, lite för uppenbar. Under andra hälften av romanen händer dessutom för mycket, för snabbt. Fruktansvärda händelser avlöser varandra och till slut orkar man knappt ta in mer. Allt är inte heller riktigt trovärdigt och det känns lite som om Maria Sveland tagit sig vatten över huvudet. Kanske hade det varit bättre att koncentrera sig på färre händelser – men gå in i dem desto djupare? Jag tror att berättelsen hade vunnit mycket på det.

Fotnot. Maria Sveland är en av författarna vid En kväll för boken på Varbergs teater 17/11 och i Kårhuset i Halmstad 18/11.