Efter den snillrika och stilsäkra romanen ”Gregorius” – en smula överraskande belönad med Augustpriset 2004 – har Bengt Ohlsson inlett en lågintensiv och motsträvig fas av författarskapet.

Med August i ryggen – och Benke på DN i färgstarka ränseln – tycks han numera prestera verk som svär mot allt som alldeles nyligen ansågs vedertaget: trivseln i äcklet, trendbrottens äregirighet, den postmoderna traditionens så kallat omtumlande makt.

Om Ohlsson nyss haft fingrarna i hur många syltburkar som helst, så går han vid det här laget en egen och självsvåldig väg – bort från burkars klibb och in i själva essensens (eller var det existensens?) sötma. Det är ingen enkel utveckling, men respektingivande.

Och den tyder på det slags vidgade självförtroende som ger fan i vad andra tycker. Därmed inte sagt att Ohlssons nya, ”Kolka”, är en särskilt bra roman.

Ibland får jag, som läst allt bokligt av författaren sedan debuten 1984, för mig att han vill sona något, oklart vad. Eller, snarare, skapa en symmetri. All ondska som runnit ur mina tangenter må nu kompenseras av ett slags godhet.

Men det är, varken i verkligheten eller litteraturen, särskilt enkelt att vara – eller ens försöka framstå som – vänlig och snäll, vanlig och mjäll. Mäktigare bestar biter gärna svansen av försökskaninen. Vanilj bor nästan granne med kannibal. Det är näppeligen fröjdefullt att vara, eller ens existera. Och ändå: vad annars?

Efter ”Hennes mjukaste röst” (2007) och ”Syster” (2009) berättar Bengt Ohlsson denna gång historien om en tonårig flicka som med lettiske pappan flyttar till ett Storbritannien präglat av anor, slott och ekonomiskt oberoende. Han är en fattig snygging som faller för femtielfte generationens överklasskvinna.

Och hon, berättarjaget, är en ung människa som inte bara tvingas byta miljö – från baltiskt armod till brittisk rikedom – utan även och framför allt språk.

Samt, vilket är viktigare, söka kryssa sig fram i en värld som skenbart erbjuder alternativ men i slutändan tycks vara enmäktig: engelska, lär dig engelska nu, snart är det för sent. Det handlar om identitet och roll, att lämna något för att successivt bli någon annan. Knappast vackert, men nödvändigt för överlevnaden. Ett politiskt manifest, dolt under epikens färla?

Hos den gode Ohlsson är det sällan, eller aldrig, för sent att finna en riktning, eller befintlighet. I denna roman framstår han – och inte mig emot – som en förespråkare för en klassisk liberalism: att bryta upp är inte som att bryta samman. Att leva är att dö en smula.

Klanderfri och lågoktanig litteratur, alltså, som nog kanske ändå väcker en eller annan fråga, av såväl emotionell som konstnärlig och politisk art.

Fotnot. Bengt Ohlsson är en av författargästerna vid En kväll för boken på Varbergs teater 17/11 och på Kårhuset i Halmstad 18/11. Övriga medverkande är Maria Sveland, Aino Trosell, Karl Ove Knausgård och Agneta Klingspor.