I många filmer ges djur mänskliga egenskaper, men "Apornas planet: (R)evolution" slår alla rekord. Och det funkar, eftersom apan Caesar är tillräckligt komplex: glad och ledsen, gullig och livsfarlig.

Schimpanser liknar ju oss människor, med 96 procent av vårt DNA och en gemensam urmoder sex-sju miljoner år bak i tiden, så jag trodde att filmens primater skulle bli en symbol för grupper som förtryckts i USA och många andra västerländska, patriarkala, kristna, heterosexuella samhällen. Alltså som mutanterna i "X-men: The last stand" – som också avslutas med en fantastiskt strid på Golden Gate-bron i San Francisco.

Men den nya "Apornas planet”-varianten är istället en ganska traditionell science fiction-katastroffilm, som tuffar på i lugnt tempo, rakt igenom välgjord, men utan att överraska. Ibland liknar det nästan en familjefilm som “Natt på museet”.

Största skillnaden mot Tim Burtons usla nyinspelning för tio år sedan är att aporna för första gången inte är utklädda människor utan datoranimerade utifrån skådespelarnas rörelser med teknologin som användes i "Sagan om ringen” och förfinades i "Avatar”.

Efter att ha spelat Gollum och King Kong (inför samma filmfotograf) ger Andy Serkis utan ord liv åt Caesar, som till det trovärdiga kroppsspråket även har en fascinerande blick. Människorna bleknar när vi följer apans uppväxt och strävan efter frihet, med en sidohistoria om läkemedelsbranschens ansvarslösa profithunger.

Jag har sett tre av de fyra originaluppföljarna från 1970–73 och tycker att det gifta manusförfattarparet gör rätt som stryker tidsresorna och därmed slipper ett antal paradoxer.

I "Flykten från apornas planet” låg Caesar i magen när hans föräldrar åkte tillbaka i tiden och han gömdes sedan undan på en cirkus. Då hade schimpanserna blivit intelligenta under 2 000 år av evolution som människans slavliknande husdjur, men här utvecklas deras hjärnor snabbare genom ett nutida genetiskt experiment.

Forskaren Will Rodman (James Franco) försöker nämligen hitta ett botemedel mot Alzheimers för att rädda sin pappa (John Lithgow). Rodman tar i hemlighet hand om Caesar, som senare planerar ett uppror mot skurkarna som behandlar fängslade djur illa, särskilt Dodge Landon spelad av Tom Felton (Harry Potters motståndare Draco Malfoy).

Flera andra namn anspelar också på originalfilmerna (Bright eyes, Rodney, Maurice, Buck, Jacobs) och att minst en uppföljare är planerad till denna underhållande omstart känns självklart med tanke på slutscenen.

Då kanske någon kvinnlig rollfigur får lite mer att göra än att som veterinärflickvännen Caroline (Freida Pinto från “Slumdog millionaire”) stå bredvid och titta på.