Björn Runge må vara född 1961 men för mig är han den evigt unge, arge mannen som envist belyser människors lika eviga strävan att ta sig loss ur fastlåsta mönster och positioner – sociala och/eller psykologiska.

I den påträngande realistiska ”Happy end” möter vi några människor som hänger ihop, med starka eller lösa trådar. Men alla vill någon annanstans och bli något annat. Något bättre.

Historiens nav är Jonna (Ann Petrén), en körskolelärare som lever ensam – och verkligen är ensam. Detsamma gäller hennes elev Mårten (Peter Andersson) som har supit ner sig på grund av sorg och förlorat körkortet.

De är två övergivna människor bredvid varandra i ett framsäte och visst försöker Mårten få kontakt, men Jonna orkar inte svara. Dessutom störs lektionerna av kaotiska mobilsamtal gällande hennes son, konstnären Peter (Gustaf Skarsgård), som är djupt dep-rimerad.

Han flyttar hem till mamma där den unga Katrine (Malin Buska) städar och det uppstår kontakt mellan henne och Peter. Till att börja med vill han bara måla av henne...

Katrine lever i sin tur ihop med Asger (Johan Widerberg) som är pank och jagas av indrivare. Han är spänd som en fiolsträng och låter all sin ångest gå ut över sin sambo. Han kan i ena sekunden skratta glatt ihop med Katrine för att i nästa stund stelna till, bli hånfull och lappa till henne. Det är en fasansfull förvandling utförd av Johan Widerberg som är i toppform.

Detta gäller alla skådespelarna vilket gör ”Happy end” till en njutning att beskåda, trots filmens tragiska existenser. Debutanten Malin Buska är magnifik som den unga och sköra men ändå handlingskraftiga Katrine och Gustaf Skarsgård är explosivt uttrycksfull i all sin slutenhet.

Alla bäst är dock veteranerna. Peter Andersson och Ann Petrén skapar en febrig laddning med små, små medel. De är så trevande att jag nästan får faderskänslor. Herregud! Kom igen! Bli ihop!

De är två av svensk films pålitligaste arbetshästar som alltid levererar och här överträffar de sig själva – framför allt Ann Petrén. Hon hyllades med viss rätt för sin roll som rasande ex-fru i Björn Runges ”Om jag vänder mig om” (2003), men där var hon rätt endimensionell.

I ”Happy end” får hon spela ut en större del av sitt register och resultatet är lysande. Den som ska sno Guldbaggen för kvinnlig huvudroll från Ann Petrén får ta ner månen.

Några klichéartade skurkar faller ur ramen men annars är ”Happy end” ett fall framåt för Björn Runge som – med hjälp av manusförfattaren Kim Fupz Aakeson – har sänkt volymen och nått en större effekt. Vi kan lyssna in aktörerna utan att hålla för öronen.

Blir det då ett lyckligt slut? Nja, det vill jag inte avslöja men det finns hopp för några av de inblandade – och så mycket mer kan vi knappast begära.

Livet är som bekant en trasslig affär.