Många av oss andra förstår nog bara en bråkdel av Pedro Almodóvars film, som är baserad på Thierry Jonquets roman ”Mygale” (”Tarantula” på engelska) men har minskat inslaget av voyeurism.

Den spanske regissören gräver djupt i frågor om identitet och genus, korsat med en klassisk dos skräck med en ”galen” vetenskapsman i doktor Frankensteins anda. Ofta blir det köttigt och blodigt med uttalat sexuella inslag, precis som hos David Cronenberg.

Filmen vecklar ut sig sakta genom en lång tillbakablick istaden Toledo sex år tidigare. Händelserna förklarar den nutida inlåsningen av Vera (Elena Anaya från ”Tala med henne”) som ytligt sett för tankarna till Priklopil/Kampusch-fallet i Österrike. Mer kan nog inte sägas utan att avslöja filmens hemlighet.

Senast Antonio Banderas var med i en Almodóvar-film var 1990, när han i ”Bind mig, älska mig” spelade en mentalsjuk man som kidnappade en kvinnlig porrstjärna. Här spelar han en kirurg, som efter att ha förlorat både sin hustru och senare dotter (Blanca Suárez) försöker framställa tåligare hud att transplantera på exempelvis brännskadeoffer.

Han lever i en gigantisk villa med stora nakenmålningar och kring honom finns bland andra hushållerskan Marilia (Marisa Paredes), den farlige halvbrodern Zeca (Roberto Álamo) och Vicente (Jan Cornet).

Tillsammans med fotografen José Luis Alcaine och klipparen José Salcedo har Almodóvar gjort en snygg men kall film, som är lika logisk i sin uppbyggnad som den är orealistisk i sitt innehåll och operateatral i uttrycket.

”The skin I live in” går säkert att läsa på flera sätt. Den öppet homosexuelle regissören ställer ungefär samma frågor som vanligt och här tror jag att han menar att vi människor aldrig kan analyseras bara utifrån vårt utseende.

Människans förmåga till anpassning är enorm, men identiteten och könet sitter inte i den fysiska kroppen – alltså skinnet vi lever i – utan i hjärnan.