Det finns olika typer av långsamma filmer. De dröjande men mättade, som i genomtänkta bilder och med koncentrerat skådespeleri bygger upp en komplicerad väv av händelser – som Tomas Alfredsons med rätta hyllade spionthriller "Tinker, tailor, soldier, spy" (Sverigepremiär 25/12, men visas inte i Halland än).

Sedan finns det filmer som bara är sega. "The Stig-Helmer story" är en av dem. Den känns nämligen som en enda lång tillbakablick.

För sjätte gången spelar Lasse Åberg en omodern, Bajen- och tågbaneälskande tönt. Sjunde egentligen, om man räknar in den snarlike föregångaren Helge Jonsson i "Repmånad", som ju känns som en "Militärsällskapsresan 0,5".

De två första filmerna i serien hör till 80-talets mest lyckade svenska komedier, även om få minns hela den första filmens titel "Sällskapsresan eller Finns det svenskt kaffe på grisfesten". Sedan blev det stadigt sämre med segling, golf och hälsobranschen som teman.

Åberg återknyter till de tidiga filmerna genom att låta Sven Melander skymta förbi på en parkbänk och ställa Stig-Helmer framför en bild av alptoppar, som påminner om min favorit "Sällskapsresan II – Snowroller". Att försöka göra om det klassiska juice-skämtet med en våtservett funkar sämre.

En mer obskyr referens gör för övrigt den ständige följeslagaren Ole Bramserud (Jon Skolmen) till madeleinekakan i Marcel Prousts "På spaning efter den tid som flytt", när Stig-Helmer börjar minnas sin barndom som mobbad glasögonorm. Då blir filmen aningen intressantare, även om överraskningarna är få (som att Falkenbergsstjärnan Annika Andersson spelar biträde i en fiskaffär).

De sketchartade sekvenserna från nutiden är tyvärr som gäspningar. Det beror bland annat på att Stig-Helmer i grunden är en passiv figur, som behöver färgstarka personligheter kring sig. Men det saknas här.

Från början hade Stig-Helmer Olsson ett tydligt släktskap med Jaques Tatis semestersabotör och var omedveten om det kaos som han indirekt skapade. När han nu precis som den likaledes Hulot-inspirerade Mr Bean själv ska driva handlingen framåt minskar komiken.

Som vanligt finns en begynnande romans i centrum. Det är den 20-årige Stig-Helmer (porträttlikt spelad av Tobias Jacobsson, med rösten dubbad av Åberg) som blir kär i Annika (Ida Högberg), som sjunger och spelar banjo i Frälsningsarmén.

Gissa vad hennes strängt religiösa pappa tycker om att Stig-Helmer, som har lätt autistiska drag men får hjälp av sin framfusiga kusin Hjördis (Tove Edfeldt) och tar med Annika till syndens näste – jazzklubben och danspalatset Nalen…

Största missen är att Ida Högberg även ska spela 70-åring. Vem kom på det? Ansiktet är ju så taffligt åldrat att det ser ut som om hon har gjort tio plastikoperationer med en slö lie.