Katt och råtta-leken med polisen blir faktiskt mer spännande när den namnlöse föraren (Ryan Gosling) i stället smygkör på Los Angeles skuggsida med två nervösa rånare i sin fint renoverade Chevrolet Chevelle. Själv verkar han knappt ha några nerver alls.

Lite senare blir filmen betydligt mer brutal – i korta sekvenser med vardagliga mordvapen som hammare, gaffel och rakblad, samt en oväntad attack i en hiss som är svår att släppa trots att långt ifrån allt våld visas i bild.

”Drive” är en neo-noir komplett med en farlig femmes fatale (Christina Hendricks) och en grubblande hjälte som hamnar i kläm mellan två kriminella ligor. Skådespeleriet är på topp, inte minst av birollersinnehavare som Albert Brooks, Ron Perlman och Bryan Cranston.

Allt utspelar sig i nutid, men den tystlåtne hämnaren är som hämtad från 1970-talet och ytan signalerar maskulint neonljusfyllt 1980-tal à la Michael Mann. Retrokänslan förstärks av den elektroniska musiken, mestadels komponerad av Steven Soderberghs flitige medarbetare Cliff Martinez.

Efter värdelöst vikingaflum i ”Valhalla rising” studsar Nicolas Winding Refn tillbaka med en lyckad, stilsäker Hollywooddebut som fick regipriset i Cannes. Lite som när ”Fear X” tokfloppade och han svarade med mästerliga ”Pusher II” för att täcka mångmiljonförlusten.

Nu är den ojämne dansken för första gången inte delaktig i manuset, som Hossein Amini skrev utifrån James Salles bok. Ändå känns flera teman igen, som känslan av förhöjd verklighet och att huvudpersonen inte kan ändra sin personlighet.

Skorpionjackan av satintyg är ju både en referens till Kenneth Angers gaykortfilm ”Scorpio rising” och fabeln som senare återges, om skorpionen som sticker grodan trots att han då drunknar själv.

Men vägen dit är absolut sevärd. Med ett minimum av dialog berättas i bilder och blickar hur den coole, men labile stuntmannen och flyktbilschauffören försöker hjälpa den unga mamman Irene (Carey Mulligan) vars man muckar från fängelset med skulder till fel personer.