Mikael Persbrandt är smalare och mer muskulös än någonsin och liknar faktiskt Bond-skådisen Daniel Craig. Hans Hamilton blir däremot inte så personlig, utan mest en iskall fältagent som dödar snabbt och tyst.

Man tror alltså på att han kan frita en kidnappad svensk tekniker (Gustaf Hammarsten) i Etiopien och att han i en tänkt verklighet kunde ha använts för att hjälpa fängslade journalister om ”tyst diplomati” inte fungerar…

Synd att inte Persbrandt fick fler känslomässiga scener att bygga upp karaktärens personlighet genom.

Även om filmens underhållningsvärde är välgjorda actionsekvenser med pistolskott, närbilder på avskurna halsar och rejäla explosioner är det en bit kvar till andra efterföljare som ”The international” och ”Green zone”. All heder till den franske stuntkoordinatorn Cedric Proust, som har varit inblandad ”Inception”, ”Arn”-filmerna och ”Bourne Ultimatum”. Men unikt och nyskapande blir det aldrig.

Är det första gången någon springer på afrikanska hustak till spännande slagverksbaserad musik – skulle inte tro det.

Att Carl Gustaf Gilbert Hamilton är en adlig snobb med intresse för klassisk musik, fina viner, jakt och vapen märks aldrig och fler än jag saknar den satiriska kritik som Jan Guillou genom romanfiguren riktade mot en trög, socialdemokratisk myndighetskoloss.

Greve Hamiltons bakgrund på den politiska vänsterkanten anas bara i samarbetet med PLO-officeren Mouna. Hon görs av Saba Mubarak, stor stjärna i Jordanien, där mycket av filmen spelades in. Mouna gör sitt för att minska grabbigheten, men även om statsministern (Pernilla August) och en envis polis (Liv Mjönes) har gjorts om till kvinnor så är det förstås en manlig värld som skildras.

Avsnitten i Stockholm annonseras övertydligt med flygbilder på Globen innan en hel hög rutinerade skådisar får göra punktinsatser som inte gör några djupare avtryck. Peter Andersson får vara vresig militär, medan Lennart Hjulström har bytt sida. Han var Säpochefen Näslund i ”Täcknamn Coq Rouge” för 23 år sedan och gör nu Hamiltons förtrogne DG, men tyvärr är den 73-årige veteranen en av de som har svårast att få den bitvis styltiga dialogen att låta naturlig.

Tidigare försök att filma den tredje Hamilton-romanen ”I nationens intresse” stoppades bland annat på grund av bråk om manus och löner.

Nu nästan 15 år senare används i princip bara titeln och bokens brutala inledningsscen, som här dyker upp efter en halvtimme och orsakar ett moraliskt grubblande som är det mest känslomässiga vi får se hos Hamilton.

Borta är hela historien om att en sovjetisk vice-amiral hoppar av i Kairo och att Hamilton spränger hemliga undervattensinstallationer. Struken är även inledningen när Carl besöker sina blivande kollegor Lundwall och Stålhandske under deras utbildning.

Hamilton lurar dem att han är amerikan, men det hade aldrig Persbrandt kunnat med sin svenska brytning. Det är nog därför filmen inte nämner Hamiltons bakgrund i USA. Extra tydligt blir det när man jämför med skurkarna Hart och Miller, spelade av engelsmännen Jason Flemyng och Leo Gregory.

Danska Kathrine Windfeld har i minserierna ”Kronprinsessan”, ”Kungamordet” och ”Drottningoffret” visat att hon är bra på att bygga upp spänningen i politiska thrillers.

Jag hoppas att turerna med statsministerns närmaste man (David Dencik) får större utrymme i den kommande, förlängda tv-versionen. Han har nämligen en koppling till de svenska granater som kommer på avvägar och används av terrorister i Somalia.

Windfeld regisserade även en av de bättre bland de senaste Wallander-filmerna, ”Indrivaren”, skriven av Stefan Thunberg (Jägarna 2) som här lyfts fram som ensam ansvarig för manuset.

Ingen officiell cred ges till redaktören Jan Guillou, Hans Gunnarsson eller Stefan Jaworski, som medproducenten TV4 anger som medförfattare

Jag undrar mest vem av dem som kom på att ge några rollfigurer namn som i alla fall jag förknippar med idrott: Lagerbäck (fotboll), Krutov (ishockey) och Bekele (löpning).