Filmens agenter på brittiska MI6 under kalla kriget 1973 är en diametral motsats till James Bonds partajande lyxlirare. Här snackar vi glåmiga tjänstemän som släpar sig runt med en pärm istället för pistol i handen, ständigt rökande i ett kontorslandskap i tidsenligt urblekta, matta färger.

Samtidigt ökar konspirationerna, både internt och mot hjärnan inom KGB, Karla. När en infiltratör (Mark Strong) på uppdrag i Budapest avslöjas får cheferna gå, Control (John Hurt) och Smiley – spelad av en fascinerande återhållsam Gary Oldman. Men de fortsätter leta efter förrädaren bland kollegorna, själva "Mullvaden" (romanförlagans svenska titel).

De misstänkta får namn efter en räkneramsa: Tinker (Toby Jones), Tailor (Colin Firth), Soldier (Ciarán Hinds) och Poorman (svenske David Dencik, på väg mot ett internationellt genombrott).

Få actionscener och lågt tempo gör filmen till mer drama än thriller. Regissören Tomas Alfredson skruvar behärskat upp tempen och har öga för detaljer, som att tidshoppen signaleras genom Smileys glasögon, de nya eller gamla.

För att skapa ett filmiskt universum med fyra nyanser av tweed har Alfredson god hjälp av duon från "Låt den rätta komma in". Klipparen Daniel Jonsäter, som även gjorde slutmontaget i "Farväl Falkenberg", skapar rytmen i hollandsfödde Hoyte van Hoytema (även "Flickan" och "The fighter") bilder.

Flitiga reflektioner eller speglingar och det faktum att scenerna ofta filmas från distans genom glasrutor blir en ledtråd till att ytan vi ser betyder något annat.

Smiley är navet i manuset av Peter Straughan och hans fru Bridget O'Connor, som dog i cancer före premiären. Jag som varken har sett den hyllade 70-talsserien med Alec Guinness eller läst boken av 80-årige John le Carré (som skymtas på julfesten) får anstränga mig för att inte tappa tråden.

De tidigare Carré-filmatiseringarna "The constant gardener" och "Skräddaren i Panama" var underhållande på ett mer direkt sätt.

"Tinker tailor soldier spy" har ett lågt tonläge som ger plats till samtal där ingen höjer rösten och Almodovárs huskompositör Alberto Iglesias förstärker och kommenterar ytterst försiktigt det vi ser.

Först i slutscenen släpps alla känslor loss när en oväntad Iglesias, Julio (ej släkt), sjunger den franska schlagern "La mer" (finns på youtube) så att det är omöjligt att lämna bion under eftertexterna. Lätt årets filmiska låtval!