Det är oklart vad som kommer först i ”Shame” – skammen eller den tvångsmässiga sexualiteten. Men att det finns ett samband inser man redan i den långa repliklösa inledningen där huvudpersonen Brandon går omkring helt naken i sin minimalistiska New York-lägenhet, tar emot prostituerade och raderar telefonsvararmeddelanden från sin instabila syster.

Den brittiske regissören Steve McQueens konstnärsbakgrund lyser igenom. Det är som Woody Allen fast tvärtom. Väldigt lite snack och feelgoodromantik och desto mer ångestladdade handlingar och destruktivt sex i utdragna scener som nog kan verka stötande för pryda tittare. Två personer valde att gå, halvvägs in i den visning jag såg…

Det antyds att det finns en trasig barndom, men filmen ger inga förklaringar eller tillbakablickar. Den nöjer sig med att skoningslöst registrera det som är här och nu, under några dagar då systern kommer på besök och porrpundaren Brandon knuffas över kanten och till slut faller ner i avgrunden.

Det finns något oändligt sorgligt över de kliniska relationerna och de förträngda konflikterna, som då och då kommer upp till ytan även om det ofta är subtilt. Som i en fantastisk scen där Carey Mulligan (i rollen som systern) framför en utdragen och känslig version av ”New York, New York” och stenansiktet Brandon till slut fäller en tår. En tår märk väl, det är de små gesterna som dominerar.

”Shame” är omsorgsfull in i minsta detalj. Kostym, musik och scenografi skapar en genomtänkt helhet och Carey Mulligans och Michael Fassbenders insatser i huvudrollerna är svåra att kritisera.

Vad man kan reagera på är den mycket medvetna kylan som naturligtvis vill skicka ett budskap till publiken, men som också kan skapa ett avstånd till den.