Har du tröttnat på filmer där vi ser allt genom huvudpersonens egna videokamera, som i stilbildande ”Blair witch project” och nyare filmer som ”Cloverfield” och norska ”Trolljägaren”?

Det trodde jag att jag hade gjort – innan jag såg ”Chronicle”. För här både det passar storyn och görs med finess. Andrew (DeHaan) kan nämligen styra kameran med tankekraft och låta den flyga omkring, så att det inte bara blir handhållet skakande med jumpcuts.

Ja, det är alltså en science fiction-film där vanliga personer får övernaturliga förmågor, i stil med tv-serien ”Heroes”. Men om du är trött på X-men och andra superhjältar som ska symbolisera samhällets utsatta grupper?

Även då ska du se ”Chronicle”, för det är en lyckad långfilmsdebut av 27-årige Josh Trank. Manusförfattaren som hittar en del nya grepp i en välkänd genre är ännu yngre, John ”Blues brothers” Landis son Max.

När Andrew börjar att dokumentera sitt vardagsliv, väljer han inte Facebook eller andra sociala medier utan en videokamera. Genom den ser vi att han är mobbad i skolan och har det jobbigt hemma, med en svårt sjuk mamma och en våldsam, alkoholiserad pappa.

Enda kompisen är den filosof-citerande kusinen Matt (Alex Russell) och deras liv förändras när de tillsammans med den populäre Steve (Michael B Jordan) hittar en stor, mystisk kristall i ett djupt hål i marken.

Till en början använder de sina nyvunna krafter till komiskt busande i hemstaden Seattle, men sedan börjar de att fundera på olika moraliska aspekter. Hur ska de använda sina förmågor? Och ska de berätta för någon?

Förutom Andrews kamera används även övervakningsbilder och det som tjejen Casey (Ashley Hinshaw) filmar, ofta onödigt snyggt planerat med speglar på lämpliga ställen. Illusionen upprätthålls ändå och till det bidrar även det fina agerandet av de jämförelsevis okända skådespelarna.

Dane DeHaan fick med rätta beröm för sin insats som tonårspatient i tv-dramat ”In treatment” och i ”Chronicle” övertygar han i en roll med liknande utgångspunkt, men mer fysiskt agerande mot slutet.

Övergången till en variant av 1970-talsklassikern ”Carrie” (Stephen King/Brian De Palma), med mörkare stråk av hämnd och psykiska problem, är filmens enda ojämna parti. Vändningen går lite för snabbt och annonseras dessutom på ett övertydligt sätt med djurplågeri och en replik om hybris.

Specialeffekterna är där­emot riktigt häftiga, trots att filmen räknas som en lågbudgetproduktion (100 miljoner kronor) i USA. En klart positiv överraskning.