Den malmöitiske barden har skrivit sånger i drygt 40 år, hits som blivit eviga örhängen och han har en del att välja bland.

Den här kvällen gräver han flera gånger djupt ner i skattkistan och plockar fram sånger från tidigt 1970-tal.

Det kan verka trist men faktum är att några av konsertens starkaste ögonblick är just till synes uttjatade låtar som ”Jakten på Dalai Lama”, med sin målande och mystiska text, och ”Keops pyramid” som framförs långsamt till ett vemodigt dragspel, i händerna på Bernt Andersson.

Han spelar även munspel men framför allt orgel och är en av kvällens två ackompanjatörer. Den andre är pianisten Christer Karlsson och tillsammans lyfter de sångerna – ett lysande tandempar när det gäller vita och svarta tangenter.

Mikael Wiehe berättar att alla sångare har en och samma yrkessjukdom, vilket – föga förvånande – är hals­problem. Han har alltid lidit av det men fick en gång i tiden lära sig ett trick av en dansk arrangör.

Det gäller att ta ”en lille en”, säger Wiehe och halsar ur en miniflaska gammeldansk, och sedan håller rösten, antingen han sjunger eller agiterar.

Man kan inte känna annat än respekt för en artist som gör något så otidsenligt, som att prata politik på scenen. Han ger hårda slängar åt bland annat USA och Nato, och ibland väntar jag på att någon i publiken ska protestera. Alla i lokalen kan väl inte vara helt eniga?

Men så är det kanske, och Mikael Wiehe väver snyggt ihop sina tal med sångerna. ”Vem kan man lite på?” tillägnas Barack Obama – tämligen ironiskt – medan ”En sång till modet” på djupaste allvar spelas för de fängslade journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson.

Framåt slutet av konserten märks det ändå att sångarens röst inte är i toppform, bland annat på de höga tonerna i ”Ni som tjänar på krig” som dessutom slås sönder och samman av marschtrummor.

Själv tycker jag bäst om Mikael Wiehes melankoliska 80-tal och sånger som ”Lindansaren” och ”Basin street blues”, men det är inte jag som bestämmer och i stället får vi höra pompösa verk som ”Mitt hjärtas fågel” och ”Mitt land är ditt land”. Jag har aldrig förstått storheten med den sistnämnda sången, men den åsikten är jag nog ensam om på teatern.

Jag får desto mera gåshud av ”Titanic”, denna novell i ord och ton som ständigt får ny aktualitet och lär få en ext­ra skjuts i år, ett sekel efter kollisionen med isberget. Mikael Wiehe måste ha sjungit sången en miljon gånger, lågt räknat, men han gjuter ändå liv i varenda stavelse – vilket även gäller ”Flickan och kråkan”.

Det hade varit kul att lyfta fram några mera okända titlar, men de här två är överlägset bäst. Tidlöst vemod av bästa märke.