En överdos nostalgi har väl ingen dött av? Jag blir i alla fall glad över att höra en kombination av studsande 1930-talsjazz i stil med Basies och Ellingtons smågrupper och lite boppigare 1950-talslåtar.

Tioårsjubilerande Stockholm Swing All Stars har ett koncept som funkar på alla plan. Åtta välkammade lirare i smoking och fluga stående på en stor orientalisk matta ger ett tydligt visuellt intryck och efter den inledande klassikern "In a mellow tone" med Fredrik Lindborg på rivig tenorsax i Coleman Hawkins och Eddie "Lockjaw" Davis anda är den musikaliska stigen upptrampad.

Lindborg spelar fluffigt i introt till den roliga versionen av "Night in Tunisia" och lämpligt surrande i sin egna "The hornet" (en slags geting), som blir kvällens modernaste nummer, med friare komp, fräcka atonala stämmor och showig James Bond-känsla. Fredrik har även komponerat gruppens återkommande tema och arrangerat "On the sunny side of the street" inspirerad av Dizzy Gillespies inspelning på "Sunny side up".

Daniel Tillings minimalistiska Basie-klink passar fint, men jag hade velat höra fler och längre pianosolon med större satsning, inte minst i trionumret "My heart stood still".

Jag hade gärna hört Dizzys textvariant också, men Karl Olandersson väljer att sjunga originalet lika soft som en ung Chet Baker, precis som i "Do nothing till you hear from me", där han får trumpeten att prata med hjälp av en sugkopp. Ännu häftigare är att han i flera solon spelar långa fraser med höga toner och ändå håller igen volymen – en svår konst.

Ett underhållande mellansnack är inte heller lätt, men gitarristen Gustav Lundgren får den ovanligt stora publiken att le när han kallar musiken de spelar för "bruksjazz med småtrevligt sväng" och påpekar att de har övat för att inte behöva noter till alla egna arrangemang, som ofta innefattar blåsarchorus med varianter på melodin, ungefär som ett litet storband.

Den här kvällen är musikerna yngst (30-37 år) i Varbergs teater, med undantag för bandets ålderman som spelar slapbas på sensträngar: Göran Lind, 61. Tillsammans med trummisen Mattias Puttonen står han för ett stabilt komp, men det blir sällan spännande med walkingbas och tydligt backbeat på 2/4.

Trombonisten Magnus Wiklund solar bland annat i en av flera Ellington-blueser, men är anonym jämfört med Klas Lindquist. På altsax spelar den forna Second Line-medlemmen rytmiskt fritt i sitt eget arrangemang av "Honeysuckle rose" och på klarinett imponerar han ännu mer med en varm men ändå kristallklar ton i Billy Strayhorns sällan hörda "A midnight in Paris".

Annat jag tar med mig hem är "Salt peanuts" (de enda jordnötter jag inte är allergisk mot) och en skönt släpig tagning av "Tea for two" som för tankarna till farfars stenkakor i sommarstugan i Småland.

Stockholm Swing All Stars är verkligen en våt dröm för alla traditionalister, men får även min respekt när låtarna avslutas på ett tidsenligt, lätt corny sätt utan antydningar till flams. Även daterad jazz funkar när den framförs på allvar och med stor spelglädje.