En vandring längs lekfulla konstspår
Spår – Nyförvärv i museets samlingar
Malmö konstmuseum Till och med 22/5
Malmö konstmuseum tar under våren pulsen på nordisk nutidskonst genom att visa valda delar av de senaste fem årens 750 (!) nyförvärv.
Relaterat
Artikelbilder
Johan Furåker: Ur serien om den patologiske turisten Albert Dada.
Charlotte Walentin: ”Summer in the city”.
Lisa D Manner: ”Bladderwrack”.
Fakta
Spår – Nyförvärv i museets samlingar
Malmö konstmuseum Till och med 22/5
Ur denna ganska oöverskådlig blandning av skulptur och måleri, installationer, foto, video, figurativt och nonfigurativt, storskaligt, storvulet, minimalistisk har kuratorerna Marika Reuterswärd och Malin Forsell plockat fram 80-talet verk skapade av 50-talet konstnärer. Kvaliteten är genomgående hög men alla kan inte gilla allt. Å andra sidan kan alla finna något att gilla.
För att illustrera detta har cirka hälften av dessa 80 verk placerats längs sex snitslade (och kartlagda) ”Spår”, vilket givit utställningen dess namn.
Här kan den som ”Olyckligt kär” vill fly in i konstens värld dels gråta över Victor Rosdahls ”The need to see you dead”, dels tröstas av Charlotte Walentins skirt romantiska regnbågsmålning ”Summer in the city”.
Det romantiska anslaget fortsätter i spåret ”Nostalgisk” som i foton, målningar, collage återskapar skeenden ur det förflutna. Dit hör bland annat den ”patologiske turisten” Albert Dadas fotvandringar i det sena 1800-talets Frankrike vilka rekonstruerats av Johan Furåker i en serie ”retrorealistiska” målningar.
Den som är medsläpad till utställningen men ”Inte vill vara här”, kan i tankarna fly genom Fredrik Noréns ”Utan titel (böjd dörr)” alternativt förlora sig i evighetsslingorna i Gunilla Klingbergs ”Transtube system” som konstruerats av rispapperslampor från Ikea.
En annan möjlighet är att ”Fly verkligheten” och här hänvisas besökarna bland annat till Anna Ekmans foto ”Portrait of a princess” där den avbildade kvinnans hand tycks sträcka sig över den gräns som skiljer fotots värld från vår.
Den som å andra sidan hellre vill ”Ha utmaningar” kan grunna över Superflex’ affisch med kackerlackan som står som en symbol för deras (oftast framgångsrika) strävan skapa bättre livsmiljöer i tredje världen och samtidigt presentera projekten som konst.
Annat som väcker funderingar är varför totalitära regimer har sådan förkärlek för klassicerande konst – frågan ställs indirekt av Per-Oskar Leu i skulpturen ”Der Neue Mensch” som symboliserar de skilda öden som den ariske konstnären Otto och den judiske konstnären Arno gick till mötes i Hitlertidens Tyskland.
Också den som vill finna verk att ”Imponera på någon med” har goda utsikter att lyckas. Om inte annat, tipsar kuratorerna med mer än en glimt i ögat, genom att använda fikonspråk och tolka Lisa D Manners vidsträckta panorama med glimtar ur konsthistoria, nutid, dåtid, ute, inne i termer som ”Den lyxhungrande konsumtionskulturen går mot sitt oundvikliga slut”. Eller kommentera Per Mårtensson randiga målning ”Untitled” med orden ”Vilket avstånd är optimalt att hålla framför en abstraktion innan associationerna tar överhanden?”
De sex spåren kompletteras med ytterligare ett 40-tal verk. Med litet god vilja skulle nog också dessa passa in under de olika rubrikerna, som dock inte ska tas på alltför stort allvar.
Men idén med ”spåren” är både rolig och engagerande. Den förvandlar ett passivt mottagande till ett aktivt deltagande. Och det faktum att utställningen ger en utomordentlig bild av aktuella skeenden på den nordiska konstscenen förringas inte av kuratorernas lovvärda men ibland dock något förvirrande grepp som tar udden av den ”högtidlighet” som alltjämt vidlåder konsten.
Det finns plats för skratt och ironier – också på ett konstmuseum.
