Som Pia Maunos båda målningar ”Minns du vågen?” och ”Andra sidan malströmmen”. I den sistnämnda ser vågen ut som det allseende ögat. Tsunamin i Japan nyligen bildade faktiskt en malström. Och vad är den där siluetten i tavlans överkant? Ser det inte ut som ett kärnkraftverk? Framför tavlan ligger två gammaldags tutor; en primitiv tsunamivarning. 

Johan Thurfjell har två olika varianter på döden till havs. Dels en humoristisk, där konstnärens far återberättar handlingen ur filmen ”Hajen” i en ljudinstallation. Monstret ur djupet som sinnebild för våra arkaiska fantasier om havet.

Det andra verket är desto mer konkret, och anknyter till konsthistoriskt marinmåleri. Thurfjell har efter fotografiska förlagor gjort akvareller av fartyg. Det alla fartygen har gemensamt är att de har förlist. Men på tavlorna har undergången ännu inte ägt rum. Där finns den bara som en potentialitet. Verket heter ”Dead calm”. 

Havsdöd i en annan betydelse skildras av design- duon Apokalyps Labotek (Petra Lilja och Jenny Nordberg). Ett föremål, en ljusstake, har sänkts ner i ett akvarium med havsvatten. Tanken är att alger ska växa på dess yta under utställningens gång, som en levande illustration till bottendöden på grund av övergödning. 

Verket anknyter också till överutnyttjandet av jordens fosforresurser, som väntas nå sin peak 2033. Verket ”The candle holder” är den sortens installationskonst som blir angelägen mera i sin kringberättelse än genom själva objektet.

Catrin Andersson gör en annan ekologisk koppling. I skulptur- och ljudinstallationen ”Heavy loss” återger hon ljud från den smältande isen i Antarktis. 

Utställningens mest intressanta verk är danske Henrik Lund Jørgensens ”Friends he lost at sea”. I en fem minuter lång video skildrar Jørgensen fragmentariskt men inlevelserikt en båtflyktings öde och sorg.

Men han gör det mot en konsthistorisk bakgrund: Skagenmålaren Michael Anchers båda monumentalheroiska, realistiska målningar ”Vil han klare pynten” och ”Mandskabet reddet”, som skildrar sjöräddning på 1800-talet. 

I videon har Jørgensen arrangerat sina figuranter i exakt samma poser. Men här är de förstås inte nordjylländska fiskare, utan människor med latinskt eller asiatiskt utseende.

Verket får en vass politisk udd i en dansk kontext. Den nationelle kulturarvsikonen Ancher, gissningsvis en favorit hos Dansk Folkeparti, förflyttad och transformerad till en modern migrationssituation. 

Globaliseringen kommenteras också i Kristina Müntzings vackra ”Global patterns”. Nationsflaggor har repats upp, fransats och sytts samman i nya kombinationer, bokstavligen överlappande, både för att peka på imperialistiska ojämlika relationer, och på ömsesidigt beroende. 

Det enda verket på utställningen jag inte riktigt kan relatera till är Anna Lings ”Observationer på öppet hav”. Hennes tuschteckningar, som ska gestalta vågmönster i olika vindstyrkor, är så diffust, reduktivt undflyende, att effekten uteblir.

Men som helhet är ”Till havs” en fascinerande konstupplevelse. Utställningen visar på curatorsfunktionen när den fungerar som bäst: att med övergripande tematiskt medvetenhet plocka samman verk av olika konstnärer i många olika tekniker. Anna Johansson har gjort ett mycket gott arbete.