Gerd Andersson från Okome har målat hela sitt liv. Vid 77 års ålder är hon fortfarande i allra högsta grad verksam, måleriet får henne att må bra.

Nu ställer hon ut på Kuben i Stadshuset i Falkenberg, ett trettiotal verk gjorda under de senaste två åren.

Gerd Andersson har en gedigen utbildning. Efter en period som elev på Törngrens Krukmakeri på 50-talet genomgick hon Konstindustriskolan i Göteborg och byggde på med Holbaecks Konsthögskola i Danmark. Hennes gärning skulle komma att bli den pedagogiska. Under nästan 30 år arbetade Gerd Andersson som bildlärare i Varberg – många är de barn som fått utlopp för sina kreativa talanger under hennes ledning.

Efter pensioneringen bestämde sig Gerd för att satsa på konsten på heltid. Nu fanns det äntligen tid, kraft och en stor aptit på måleriet. Hon har haft en del utställningar lokalt – men det är själva skapandet som är det viktiga.

”Ett konstverk är ett hörn av verkligheten sett genom ett temperament”, sade den franske författaren Emile Zola. Ett uttryck Gerd Andersson gärna citerar. För det är ju genom konstnärens huvud och hjärta bilderna filtreras, annars kunde det lika gärna vara ett fotografi.

Gerd Andersson arbetar i såväl föreställande som abstrakt tradition. I det abstrakta måleriet låter hon sin fantasi och sina funderingar över livet få fritt spelrum. Ibland humoristiskt som i den starkt stiliserade bilden av de tre bockarna Bruse, ibland filosofiskt som i livets labyrint som mödosamt slingrar sig fram mot källan/ ursprunget. Ibland ilsket, som i protesten mot det över allt förekommande bullret – bristen på tystnad.

Det alltför vackra och perfekta kan ofta bli tråkigt och platt. För att skapa en känsla av improvisation använder sig Gerd Andersson ibland av en öronspruta för att applicera färgen.

Naturen är en annan källa till inspiration. Så här beskriver Gerd Andersson sina känslor:

”Min fascination över den skönhet och lyskraft som Skaparen uppenbarar i naturen gör att jag vill ta fram och förmedla något jag finner i motivet: skulpturala former, frihet, lugn, ödmjukhet och glädje.”

Och det gör hon. Kanske allra bäst i en bild av stormen Gudruns härjningar. Det förödda landskapet breder ut sig, avbrutna träd pekar dystert mot himlen, men si, mitt i all förödelse blommar rallarrosen i trotsigt violett. Livet och döden går hand i hand.

Tekniskt skickliga närstudier av blommor, en hel del naturlyriska kompositioner och tre små fina blyertsteckningar, så blir utställningen komplett.

Så fortsätt bara att måla, Gerd Andersson, så länge lusten finns där. Skulle jag önska mig något vore det att få se fler teckningar.