När det gäller genreblandande improvisationsmusik utan konventionell jazzrytm med walkingbas, så fastnar jag oftast för pianotrioformatet. Här tar skånske Martin Tingvall med mig på en resa från ett ”Sevilla” som för tankarna till Avishai Cohens världsmusikinfluerade ”Continuo”, via bluesig folkton i ”Vägen” och en nationalromantisk ”Högtid” till fullt påställ i funkrockiga ”Tuc-Tuc man”.

Efter tre tidigare skivor tillsammans med den kubanske basisten Omar Rodriguez Calvo och den tyske trummisen Jürgen Spiegel är samspelet imponerande tätt och även snabba, unisona slingor spelas med en fjädrande lätthet. Precis som hos tyska trion [em] finns likheter med e.s.t:s tidiga album, före de elektroniska, distade soundens intåg. I en drömsk avslutning sticker ”Shejk Schröder” ut och blir min favoritlåt.