Sonic Syndicate ”We rule the night” (Nuclear blast)
Ännu ett steg bort från Göteborgssoundet.
Relaterat
Nya och välmeriterade producenten Toby Wright (Alice in Chains, Korn) har uppenbarligen lyssnat på Sonic Syndicate med amerikanska radioöron. Fjärde skivan ”We rule the night” är ännu ett steg bort från Göteborgssoundet, ytterligare ett ner i emoträsket. Min främsta invändning mot det är att Richard Sjunnessons growl flyttats ut ur ljudbilden och allt för ofta reduceras till en sorts utsmycknad i kompet. Det är snudd på tjänstefel, för han har en av branschens häftigaste röster och det är när han får ta plats som ”We rule the night” har sin behållning.
För jag står fast vid vad jag skrev redan efter att ha hört singeln ”Burn this city”: nya sångaren Nathan Biggs har fenomenal utstrålning live, men på skiva blir hans röst alltför anonym för att han ska bära det här bandet. Det blir tydligt i låtar där han helt får dominera - ”Turn it up”, ”Miles apart” och balladen ”My own life” - som tillsammans med några mer än lovligt naiva texter suger en hel del trovärdighet ur den här plattan.
Nog med gnället. I långa stunder är Sonic Syndicate fortfarande oslagbara. Inledningen med tonårsmelodramen ”Beauty and the freak” och nya livefavoriten ”Revolution baby” är stenhård, ”Black and blue” visar ett Sonic Syndicate i nya nyanser, ”Plans are for people” hör i mina öron till det bästa Sonic gjort. Slutbetyget blir en rätt snäll fyra, och en stilla förhoppning om att Hallands bästa band ska våga skrika mer nästa gång.
