De som minns min recension av ”Final fantasy XIII” kommer säkert ihåg att jag var ljummet inställd till det. Och jag var långt ifrån ensam.

Namco har uppenbarligen lyssnat på kritiken, för i den här uppföljaren känns allt plötsligt riktigt trevligt.

Striderna binds ihop med snygga mellansekvenser och världskartan och navigeringen känns självklart integrerade i flytet. Här känns det inte som ideliga avbrott mellan stridssekvenser och traskande i spelvärlden. I stället känns alla delar sömlöst integrerade med varandra, något jag längtat efter i genren.

Jag kommer ofta på mig själv med att få känslan av att knappa in strategiska kommandon i en häpnadsväckande science fantasy-film. Det beror naturligtvis på att spelet är sanslöst vackert och att skillnaden mellan gameplay-sekvenser och mellanfilmer suddats ut.

Enda nackdelen med ”Final fantasy XIII” är att storyn kommer att vara minst sagt förbryllande för den som inte spelat det förra spelet. Och med tanke på att det spelet inte var så här bra känns startsträckan lite väl lång.

Det finns dock tröst för den som vill kasta sig direkt in i del två. Hela storyn från episod ett finns med i textform. Det är betydligt roligare än att spela igenom hela det första spelet, med vetskapen om att uppföljaren är så mycket bättre.