Att ”Pandoras Tower” inte har mycket gemensamt med de gängse Nintendospelens färgglada världar får man en första föraning om då man ser spelets omslag. I motsats till de, oftast, vita ramarna möts vi av en svart dito och bilder som andas vemod. Mycket riktigt. Här lyser färgglada svampar med sin frånvaro, till förmån för dunkla slottskorridorer och en bitterljuv kärlekshistoria.

Den unga Elena, skördefestivalens jungfru, drabbas av en förbannelse som hotar att förvandla henne till ett förvridet monster.

Bara köttet från de 12 tornväktarna kan bryta förtrollningen och det är upp till dig, i form av unge Aeron, att bege dig in i mörkrets boningar för att hämta den vulgära medicinen.

Det unga paret får hjälp av en underlig trollpacka, som bistår dem med råd och härdat stål som kan hjälpa Aeron på hans bistra uppdrag.

Spelet går ut på att kämpa sig igenom ett torn i taget, med hjälp av sitt svärd (som kan uppgraderas enligt konstens alla regler) och en magisk kedja, som agerar multiverktyg.

Med kedjans hjälp löser du pussel och tar dig fram i de oländiga miljöerna, men den är också nyckeln till hur du rycker åt dig det läkande köttet från dina fiender.

Omväxlingen mellan kluriga pussel och realtidsfighting gör att spelet höjer sig över mängden av typiska japanska rollspel.

Det finns också en tidsaspekt att ta hänsyn till. Elena behöver monsterkött innan tiden rinner ut, annars är den fruktansvärda förvandlingen ett faktum.

Och apropå förvandlingen så är jag aningen skeptisk till den lågt satta åldersgränsen på 12 år. Elenas transformation för tankarna till läbbiga David Cronenberg-filmer och är definitivt inget för kräsmagade. Jag hade nog hellre sett en 16-årsgräns, trots att det i grund och botten handlar om en klassisk sagoberättelse.

Men även om utvecklaren Ganbarions spel har mycket som talar för sig så blir betyget inte utan anmärkningar. Att ett spel ser så här grynigt och lågupplöst ut känns inte värdigt ett spel som hör till de sista stora titlarna till Wii. Man borde helt enkelt ha kunnat prestera bättre efter så många år av utveckling till plattformen.

Det finns också vissa delar av smör och bröd-fighterna som blir aningen för enformiga för min smak.

Trots det så kan jag inte låta bli att förälska mig i ”Pandoras Tower”. Det är ett äventyr som spelar på stora känslor och bjuder på en hel del nytänkande, i en annars så konservativ genre.

Gillar man fantasy och rollspel så är spelet definitivt värt att lägga 15 timmar av sitt liv på. Innovationerna och den välskrivna, men enkla, kärlekshistorien gör att man lätt glömmer den muggiga grafiken.

Äventyr. Med sin originella mix av inslag från ”The Legend of Zelda” och ”Shadow of the Colossus” kan ”Pandoras Tower” definitivt vara vårens stora kärlekshistoria för fantasyfansen.