Med sina spirituella och eleganta – och ofta satiriska – operetter gjorde sig Jacques Offenbach till ett betydande namn i sin tid, men för sitt magnum opus och tillika svanesång – den ”fantastiska” operan ”Hoffmanns äventyr” – hann han aldrig inkassera framgångens sötma.

Fullt ut hade han vid frånfället inte heller realiserat sina yttersta intentioner med verket, och med kvarlåtenskapen har sedan eftervärlden styrt och ställt efter många olika behag, resulterande i att det föreligger ett antal olika och mer eller mindre ”autentiska” versioner.

Malmö opera gör anspråk på att den där nu aktuella iscensättningen står så nära upphovsmannens originalidé man för närvarande kan komma.

Vare därmed hur som helst; resultatet av bemödandena, som i avseende på partituret innebär såväl uteslutningar – bland annat av den välkända så kallade Spegelarian – som tillägg, är så anslående, en sådan sannskyldig fest för både öra och öga, att frågan om akribi är fullständigt ointressant.

I Orpha Phelans detalj- och precisionsrika regi och Leslie Travers fantasifulla scenografi – efter ett koncept av Vernon Mound, som liksom Offenbach gick ur tiden innan verket fullbordats – utvecklar sig presentationen till en färgsprakande och livfull, med sina ofta expressionistiskt snedställda scenbilder emellanåt nästan surrealistisk, tilldragelse; en fägnande och spektakulär utflykt i absintdimmornas hallucinatoriska drömvärld.

Runt huvudpersonerna myllrar den välklingande kören i diverse brokiga utstyrslar och i orkesterdiket residerar spanske maestron Alberto Hold-Garrido och entusiasmerar till ett spel med nerv och energi och flera vackert absolverade soloinsatser.

Malmöpublikens franske favorittenor, Jean-Pierre Furlan, sjunger Hoffmanns parti med adekvat stil och finess och romantisk hetta i klangen, och med diabolisk svärta i stämman framträder den ukrainske basen Taras Shtonda i de olika inkarnationerna av poetens onda genius.

Den vanligen på Det Kongelige i Köpenhamn verksamma Gisela Stille har tillfälligtvis ”hemlånats” över Sundet för de fordringsfulla sopranrollerna och har naturligtvis full kapacitet för både Olympias mekaniska koloraturer och Giuliettas sensualism, men framför allt för Antonias skönsång till döds i mellanepisoden.

Som Nicklaus – Hoffmanns musa – klingar Kristina Wahlin med tät och bärig mezzostämma, och i de olika betjäntrollerna uppenbarar sig Rickard Söderberg i varierande och aparta clownskepnader.

För ordningens skull skall redovisas att Jean-Pierre Furlan under spelperioden kommer att remplaceras av den mexikanske tenoren Arturo Chacón-Cruz och att ryska sopranen Olesya Golovneva alternerar med Gisela Stille i de fyra kvinnorollerna.